Meroe

Nu undrar ni vad Meroe är? Det är faktiskt så, att många forskare också undrar. I vilket fall åkte vi, åtta svenskar och två infödda dit i en skraltig bil på påskafton.
Meroe ligger 230 km norr om Khartoum längs Nilen. Där finns pyramider och lämningar från ett nubiskt samhälle som är höljt av mystik och frågetecken. Där är rikligt med, i sandsten, inhuggna bilder och hieroglyfer som säkert berättar om livet där på den tiden, men som man ännu inte har kunnat tyda.
Vi startade kl 0600 på morgonen. Vis av att ha åkt med bilen dagen innan till Omdurman, tog jag med en kudde att sitta på. Stötdämparna var totalslut och minsta ojämnhet i gatan gav genomslag och smärtor i ryggen.
Trots den tidiga timmen vimlade det av fordon, mest stora tankbilar, att köra om. Väl ute ur Khartoum North kunde vi släppa lite på vaksamheten, att inte råka ut för trafikolycka. Det är mycket skräpigt längs vägen. Varje taggig buske är full av dammiga plastpåsar som fastnat under blåst.
Kl 0645 gick solen upp över öknen, som en stor tallrik, möjlig att titta in i. En underbar upplevelse med förundran över hur snabbt den höjde sig över horisonten.
Förutom de dåliga stötdämparna, så läckte kylaren och den unge chauffören, Josef, plågade bilen hårt. Innan det stod klart för oss att motorn var överhettad hade vi dessutom blivit varsna om risker, efter att han i hög fart, vid infarten till ett samhälle, kört över en vägbula. Alla slog huvudena i taket. Jag välsignade min kudde. Stopp för att fylla på vatten på kylaren. Vräkte mig på Josef, för att hindra honom från att öppna kylarlocket som stod under tryck med vatten varmare än 100 grader, vis efter en skållskada jag erdrog mig på 1970-talet. På macken, elektrifierad av ett surrande kinesiskt elverk, blev vi anfallna av ett gäng härliga smågrabbar, som tävlade om att få sälja kex och servetter till oss. Efter tre timmar längs den asfalterade vägen var vi framme och såg pyramider någon kilometer in från stora vägen. Det dröjde en stund innan Josef hittade ett spår att följa.Vi satt med hjärtat i halsgropen när vi flera gånger var nära att fastna i den lösa sanden. Väl framme, formligen vräkte sig krejare över oss för att sälja sina souvenirer och kameldrivare för att sälja ridtur uppför backen till pyramiderna. Josef och Magib, vår färdledare, fick dem att backa lite, och vi betalade entrén. Kameldrivarna ville ha 1000 dinarer, 5 US-dollar, för ridturen och det blev ett evigt köpslående tills jag tog initiativet, betalade och klev upp på en kamel. Man sätter sig först grensle över sadeln. Mitt fram på sadeln är en grov pinne. Man lägger sedan båda benen till samma sida på kamelen med pinnen mellan benen. Det kritiska ögonblicket är, när kamelen först reser sig på bakbenen. Då gäller det att hålla i sig, eftersom man riskerar att falla framåt. När kamelen väl rest sig även på frambenen, känns det säkert, att sitta där högt över marken. Kamelägaren, Ali, höll tömmarna gående vid sidan och det kändes härligt. Jag fantiserade om hur det kunde vara att sitta en hel dag på det här sättet och fann att det nog skulle kunna gå. Faktiskt behagligare än att rida på en sadlad häst.
Pyramiderna ligger på en höjd i röd sand, med inslag av vackra blå stenar. Vi förundrades över arbetsinsatserna som skapat dessa minnesmärken. Efter att ha övernskommit med Ali, att rida även tillbaka på hans kamel, gick jag, med början längst bort, igenom sevärdheterna.
På ridturen tillbaka, fick jag hålla tömmarna själv, efter att Ali visat och med gester visat de enkla signaler man ger till kamelen.
Ägnade mig sedan åt att noggrant besöka och prata med alla, dussintalet, souvenirsäljare. Bestämde mig innan, att köpa två saker och att köpa av kvinnor. Det blev två halsband, som Anna skall få i handen när hon kommer den 5te maj.
På återvägen till Khartoum hade vi flera stopp, för att fylla vatten på kylaren, som gav oss tillfällen att studera den karga växtligheten. Den domineras av krypväxter med bollar, som liknar vattenmeloner. Även taggiga, torra buskar, finns i riklig mängd. På ett ställe låg kadavret från en häst, som fick mina tankar att reflektera till bestsellern ”Animal Farm”, att man inte ens bemödar sig att begrava sin trogne tjänare. Utmattade, jättehungriga anlände vi till en restaurang i Khartoum, där vi blev rikligt trakterade med hälsosam mat.