Hua!
Halva året har gått och inget har hänt.
Inget annat än att jag har hållit mig frisk och vid liv. Trots att jag kör bil varje dag.
Här om dagen körde jag till Röstånga med min röda Fiesta. Helt lugnt och stillsamt tyckte jag mig köra då ögonen styrde rakt in i en stor gul skylt vid vägen med svart text
HÅLL 70
GÄLLER ÄVEN
ER DÅRAR
Eftersom min stillsamma fart var en bra bit över 70 kände jag mig som en dåre och saktade ner.
Kloka tankar steg upp i huvudet samtidigt som farten gick ner. Vad är det som gör att jag alltid håller för hög fart. Fastän jag precis fått höra att om alla bilister körde efter lagens bestämmelser om hastighet, skulle det spara in koldioxidutsläpp motsvarande hela vårt inrikesflyg.
ÄNDÅ far jag som en dåre genom landskapen. Riskerar liv och lem för både mig själv, andra trafikanter och helt oskyddade djur.
Jag stannade bilen, gick tillbaka, betraktade skylten och kunde ana desperationen i budskapet.
Vad kan ha hänt i skyltmakarens liv eftersom denne tillverkat en så skrikande skylt. Kanske inget allvarligt. Kanske något riktigt svårt. Kanske tanken på vad som kunde hända med barnen, hunden o katten med dårar farande i röda Fiestor runt huset.
Nu hänger foto på skylten i min bil som en påminnelse om att jag kommer fram i saktare fart också. Jag hoppas skylten får stå kvar vid vägen. Men man vet ju aldrig. Numera får man ju inte kränka någon med ord som dårar, även om man skulle uppträda som sådan. Även dårar måste få förbli okränkta.
Med sommaren kom Foppatofflorna, i färger som jag nästan aldrig sett. Eftersom alla människor tar sig fram i foppatofflor med fjädrande steg, har jag bestämt att aldrig ta på mig otyget. Jag fattar ofta sådana beslut. Om alla har ska inte jag.
Föraktet för massyttringar har varit djupt.
På semestern for vi till Gotland med barnbarn och allt. Gotland är en underbar plats där allting är gudavackert. Inramat av glittrande hav och lysande horisont. Ingen plats för foppatofflor, men fält av blommande blåeld.
Min dotter är mycket sparsmakad och stilfull. Dock hade hon förfallit i foppatofflor, och hela familjen bar nu dessa. Ärggröna med blommor på. Inte blåeld utan rosa rosenliknande. Kräktes gjorde jag inte, men ulkade högt.
Men sinnet kan ta tvära vändningar. Det bar sig inte bättre att jag föll. Redan andra semesterdagen kändes foppatofflorna nödvändiga. Jag köpte ett par lila åt mig själv och för säkerhets skull även till maken. Blå till honom.
Nu foppar vi fram i Kågeröd med tofflorna som limmade på fötterna.
Jag känner mig lätt om foten och tycker att det är frihet att kunna ändra sina principer.
