Vaknade till kristallklar morgon. Solen reste sig över horisonten, upp på en kall himmel och allting var klart. Utom mitt huvud förstås. Den tar tid på sig på morgonen.
Tidningen spår värre framtid än någonsin och det viktigaste är pengarna och tillväxten som just nu har stannat av. Jag undrar hur länge vi här på jorden kan växa till.
På nyheterna i P1 säger de att honungsbina minskar katastrofalt i antal. I Kina har de minskat med hälften och i USA med en tredjedel. Ja, något måste ju försvinna eftersom vi människor är på ständig tilväxt.
Matt i armen äter jag min frukostgröt som Tore kokat. Tore ringlar ner skogshonung i sin temugg. Jag vill inte veta att honungsbina kanske försvinner för alltid!
Då försvinner äpplena, päronen, körsbären och alla andra frukter där träden är beroende av honunsgbipollinering. Försvinner gör också det surr över rapsfälten, lavendelfälten, alla blommande fält, och i mina lavendelbuskar vid huset. Surret som jag blir så lugn av.
Stackars björnarna då – ingen honung att mumsa på. Bamse förlorar sin styrka och hans värld rasar samman.
Nedstämd körde jag iväg till Landskrona. Snön lyste vit över det böljande landskapet i Sireköpinge och Rönneberga backar. Himlen var rosa i morgonsolen och Öresundsbron hängde som en båge över sundet.
Jag vill leva i det sköna, vackra, med honungsbin i varje fruktträd.
Vad ska jag göra. Jag älskar denna jord och känner mig hjälplös.
