För att markera för Kamal, som fick rummet bredvid, att jag varit färdig att gå till jobbet har jag två morgnar i rad öppnat dörren ut till korridoren.
Han har kommit vid sisådär halv åtta.
På vägen till WFP-kontoret har vi suttit vid ett minicafe på trottoaren och druckit arabiskt kaffe med små flottyrkokta brödbollar. Det är hans första frukost.
Klockan blev åtta och ingen Kamal hade varken hörts eller synts.
Kvällen innan hade vi skilts på stan och han skulle besöka vänner.
Kvart över åtta knackar jag på hans dörr men ingen svarar. Väntar en stund och knackar så en gång till, nu lite hårdare. Inget svar. Öppnar dörren. Ingen Kamal!
Vi är ju här för att se över och utbilda hjälparbetare i personlig säkerhet, så huvudet är fullt av scenarier om vad som kan hända.
Värsta scenariot kom blixtsnabbt i mitt huvud. En stund stod jag som förlamad innan jag kom mig för att ringa hans mobil.
Jo, han var redan på jobbet och hade sovit hos bekanta.
Han hade inte haft en tanke på att meddela mig.
Ikväll överraskade han mig igen. Vi hade skiljts åt efter arbetet och han skulle träffa bekanta.
Vid sjutiden knackar det på dörren till mitt rum.
Jag öppnar och där finns ingen. Jo, en bit bort i korridoren ser jag en man i skinande vit, fotsid dräkt och med vit duk virad runt huvudet, på väg mot ytterdörren. Jag ropar och han vänder sig om. Det är Kamal. Jag hade inte sett honom i sitt lands klädedräkt förut och blev glatt förvånad. I händerna har han ytterligare en likadan dräkt, som han anmodade mig att ta på mig. Om du har den, blir du inte så beskådad när vi går på stan sa han.
Kvällen innan var vi inne i en affär och en irakier ondgjorde sig till Kamal över att han umgicks med mig. De vita, amerikanarna i spetsen har tagit vårt land. De är på väg att ta ert också, var budskapet.
Jag hörde att han sa amerikanare och att han lät arg, så utan att veta vad han sagt, sa jag att jag inte är amerikanare.
Efteråt frågade jag Kamal, vad han hade svarat irakiern.
Varför är du här, och inte hemma och bekämpar amerikanarna blev svaret.
Efter att ha tagit foton av oss själva gav vi oss av.
Utanför väntade en av radiooperatörerna, även han i nationaldräkt.
Dräkten känns skön mot kroppen, när vi vandrar ner mot strandpromenaden.
Som i Visby på sommaren, är det fullt med folk ute och promenerar i kvällen. Här är flera restauranger, små cafeer och ett litet nöjesfält för barnen.
Det är +26 grader i luften och det kommer en skön vind från havet.
Vi dricker cappuchino och umgås någon timme innan vi skiljs åt.
