Saba acher – god morgon! Det är fredag, väderprognos på altanen spår varmt och torrt.
Vi gör oss ingen brådska, utan äter vår frukost i suset av luftkonditioneringen. Frukosten Tore sätter ihop i det varma köket är god. Frukt i bitar, müsli, russin, god yoghurt. På detta ringlar han god honung. Ostmacka och te på det och Malaronetablett mot malaria. Här finns inga mygg så jag känner mig trygg för malarian.
Fredag är muslimernas helgdag, så mullorna sjunger nästan hela dagen. Det låter främmande men trevligt. Trafiken är inte så hård och inte så många människor ute, fast många ändå.
Jag är förvånad över att folk klär sig så fint. Många har vita, fotsida jalabiyor med tillhörande liten kalott (girba) eller turban. Annars är ljus skjorta och mörka byxor högsta mode, till det ett svart bälte. Skjortorna är ofta välstrukna. Kvinnorna är i en klass för sig, som överallt i världen.
Här klär de sig ofta i västerländska kläder, fast kjolarna är långa. Blusarna och tröjorna har oftast långa ärmar, fast inte alltid. Till det används en sjal i tunt vackert tyg, och man ser inte håret då.
Det vackraste är dock ett vackert tyg som sveps runt kroppen och över håret. Det är en vacker syn, att se kvinnorna gå på gatorna och runt husen, i affärerna och marknaderna. Ofta stannar de, ler nyfiket och frågar var jag kommer ifrån. De blir glada när jag säger att jag är från Sverige. De frågar om jag har man och barn. I och med det faller vi in i den stora, varma kvinnofamnen, där alla världens kvinnor är lika viktiga. Utom de svenska kanske, för de frågar bara vad man gör.
Nästa gång någon frågar vad jag gör ska jag svara ”Jag är mamma och mormor”.
På fredagar brukar de som bor i Svenskhuset åka till Tyska Klubben för att vila, bada och äta. Idag var många bortresta och någon skulle stanna hemma och bara slappa, så vi blev fyra personer.
Många hade kommit till klubben, så vi fick inga solsängar att slappa i, men sköna fotöljer med dyna gick bra det också.
Ibland tror jag att jag är en säl, det är så skönt att bada. Jag lägger mig i vattenytan, sträcker ut armarna, blundar och flyter. Det känns som att jag svävar runt runt. När jag öppnar ögonen ligger jag precis som jag la mig i vattnet.
Det är skönt att det finns ett ställe som Tyska Klubben där man kan vara som man brukar vara i Europa. En plats att vila på. Vi åt grillspett och drack gott vatten. Efter tre timmar körde vi hem och vilade på detta.
På kvällen åkte vi till en restaurang, där vi kunde äta orientalisk mat. Kyparen viskade något till Tore, nämligen en fråga om vi ville ha Heineken till maten. Det ville vi så klart och undrade hur de skulle servera denna dryck, för burkarna kunde ju inte stå på bordet.
Efter en stund kom tre Heineken upphällda i stora glas, gröna utanpå och vita inuti. Restaurangen hade ozonslingor mellan träden, luften blev svalare och lätt att andas.
Killarna pratade jobb och annat viktigt.
Vi tre tjejer pratade om hur det är att bo i Sverige, gemenskap och sådant viktigt. Vi pratade också om kvinnlig omskärelse. Traditionen är så djupt rotad i kulturen, att det är svårt att avbryta den. Det gör mig bedrövad att miljoner kvinnor får ett livslångt lidande av gamla traditioner som ingen längre vet varför de uppkommit, eller var. Kanske fanns det en relevant anledning då, men nu är alla de argumenten som används till omskärelsens försvar bara tragiska.
I morgon ska vi till Nuha på lunch och till Hassan på middag.
Men innan dess ska vi sova, så nu stänger jag denna skrivarverkstad och kollar hur svalt det är i sovrummet. HURRA! bara 25 grader.
Dagen har varit givande och jag har inte skrivit ner det mesta som hände. Över detta land svävar något som jag tycker om att vara delaktig i om än bara femton dagar.
