La Elah Ila Allah
Dervischerna är medlemmar i religiösa muslimska ordnar. De dansar och virvlar runt runt eller utför olika orters mönster i dansen. En del är helt vitklädda, en del har färgglada kläder med grönt som bottenfärg. De står i en liten cirkel först. Under dansens gång ansluter sig fler och fler i cirkeln som vidgar sig utåt och inåt hela tiden. Inne i cirkeln dansar de som virvlar och gör olika rörelser med hemlig mening för alla andra utom de som är med i orden.
Dansen går ut på att komma närmare Guds nåd och barmhärtighet.
Denna fredag, muslimernas helgdag, blir en spännde dag, vi ska till Kalifens hus och sedan till kyrkogården där dervischerna dansar.
Först hade vi den stora avslappningen, från det vi vaknade vid pass sju till att vi orkade börja göra något efter tolv.
Hassan som arbetar som radiooperatör hos WFP i samma radiorum där Tore är, ringde besked om att kl fyra skulle taxi hämta oss vid Pakistanska ambassaden här bredvid, köra oss till Kalifens Hus där han väntade.
Taxin var ett riktigt värmeskåp. Jag var tvungen att stänga fönstret för utifrån blåste hetluft. Vi körde längs Nilen, såg det spektakulära huset som skänkts av Libyen, sedan över Nilen och till Kalifens Hus där Sudans första president, Sayed Abd el Rahman och hans far ligger begravda. Hassan satt på en stor sten och väntade på oss. Han hälsade med ett fast handslag och vänliga ögon ”Salaam! Kef?” Kef betyder ”Hur mår du, hur är det”
”Tamam” svarar man då vilket betyder ”bra”.
Vi stod och småpratade vid en lång mur, byggd av staplade stenar i olika storlekar. Tore som är van långa murar på Gotland, kommenterade att den inte var byggd av tegel.
”De måste ha burit stenen långt” sa han.
”Ja,” sa Hassan, ”den stenen är buren hit av en tio mil lång kedja av människor som langade stenarna till varandra en och en.”
Hakorna på oss föll ner mot knäna då vi hörde detta. Vilket grupparbete! Vi som behöver gå kurser i grupparbete för att få alla att dra mot samma mål. Jag blir så himla imponerad att jag nästan faller i djup koma. I alla fall faller jag i sköna känslor.
Hassan tog oss hem till sig. Vi klev in genom en blå grind till en liten gård. Där stod fyra sängar, en hönsbur med två tuppar och ett vackert träd. Vi hann knappt sätta oss ner förrän kall limejuice kom fram. Sedan kom en skön yngling, kanske 10 år, hälsade och satte sig, Danuir heter han. Sedan kom Deisir, något år äldre, Sedan kom Zina, Hassans mamma och satte sig bredvid mig på en säng. Jag vet inte vad som händer mellan mig och kvinnor jag träffar, de träffar mitt hjärta omedelbart.
Till sist kom en liten älva med svarta flätor blygt tassande i alldeles för stora flip-flop-tofflor. Hon satte sig mittemot oss, tittade upp med blanka bruna ögon. En skymt av ett leende for över hennes ansikte och jag var handlöst förlorad. Gadir är åtta år, Hassans yngsta dotter.
Denuir kom med ett hemmagjort instrument och hämtade några toner ur strängarna.
Sedan blev jag presenterad för de två tupparna och en liten fågel som jag inte känner igen. Den satt i en alldeles för liten bur men kunde tas ut på luftning.
Hassans charmiga mamma Zina ville visa mig huset, och där fanns fler kvinnor och barn att hälsa på Salaam, kef, tamam.
I Hassans hus bor hans två systrar och två bröder med familjer. Till slut satt vi en glad samling kvinnor och män med nybryggt kaffe i samtal på spännande engelska.
Men så iväg till Dervischernas dans. Ett stort kramkalas bröt ut mellan oss kvinnor och jag som har mycket lösa tårar tappade några.
Jag är så glad och lycklig över alla möten med människorna här.
En sak är precis samma i alla länder jag gästat. Kvinnorna ställer två frågor, samma frågor överallt. Jag börjar förstå och känna det inuti mig, att de är de viktigaste frågorna i världen.
”Har du en man? Hur många barn har du?”
Detta gäller inte i Sverige där det viktigaste är vad man gör. Jag trivs med dessa frågor och känner starkt att jag är en kvinna i en kedja av alla kvinnor i världen. Det är stort!
Taxin var beställd för hela kvällen och väntade på oss utanför grinden. Lilla älvan Gadir följde med tillsammans med brorsan Danuir. PUH! Så varm taxin var.
Vi kördes ända fram till planen där dansen redan börjat. Vi dansplanen står en stor byggnad med tinnar och torn med gröna tak. En orkester med instrument jag inte känner igen står på en stentrappa intill huset. Trummorna mullrar. En dervisch i vit kaftan dansade runt i en liten ring.
Efter hand blev ringen större, dansarna fler och musiken snabbare.
Alla i ringen sjöng någonting, dansarna virvlade runt hela planen och gjorde rörelser med armar och ben. De i ringen gjorde små stamprörelser med fötterna och gick på det sättet långsamt in och ut. De var barfota och föste sina skor också fram och tillbaka. Skorna var inne i ringen hela tiden. En del hade gröna dräkter med röda band som ordensband. En del hade dräkter i olika färger, som clowner ungefär.
Musiken blev snabbare. De som stod i ringen lutade sig framåt, stampade med fötterna, hade framåtböjda armar och förde dem fram och tillbaka i takt med musiken.
” La Elah Ila Allah” mässade de i samma takt som der rörde armarna. Det var väldigt suggestivt och medryckande. Alla som var där, även om de inte deltog i dansen i ringen, kunde dansa där de stod. Om någon ville stå i ringen, bereddes plats.
Hassan sa att jag skulle flytta mig till kvinnorna lite längre bort så jag slapp alla närgångna blickar. Gadir var fastlimmad vid mig och följde med.
Vi åt goda jordnötter, kokta i sitt skal. Jag lyfte upp Gadir i famnen för att hon skulle se bättre. Hon svepte runt med blicken och log lyckligt.
Kvinnorna omkring mig ville prata och ställde två frågor. Jag pekade bortåt där Tore stod, var huvudet högre än alla andra och lyste med sitt vita hår och ljusa hy. Tore fick uppskattande omdömen!
Efter tre timmar var dansen över. Alla deltagarna hade rört sina armar och ben hela tiden i snabba rörelser. En del hade dansat runt runt hela tiden. Ingen visade några tecken på att vara trötta eller vilja svimma. En liten pojke med lockigt hår, säkert inte mer än fyra år hade stått inne i ringen och rört armar och ben han också. Han verkade inte heller utslagen.
Jag kände mig på något sätt ha varit delaktig i denna dans och mådde bra.
Gadir ville upp i Hassans famn och viskade: ”Jag vet att andra barn kommer att vara hennes famn. Fast det vill inte jag, de båda tillhör ju mig nu.”
Hassan översatte det till mig. Jag sa till Hassan att kärleken räcker i överflöd till alla.
Han såg nöjd ut.
Nöjda och uppfyllda av en ny händelse åkte vi hem längs den livgivande Nilen under stora gröna träd som engelsmännen planterat för åratal sedan.
Vad jag kan se är träden bland det goda de lämnat efter sig.
Vårt sovrum var så svalt att vi fick ta på oss filt när vi sov, skönt.
Nästa lördag är vi bjudna till Hassan och hans stora familj på middag. Jag ska ha Gadir i famnen eftersom jag nu tillhör henne!
