I Khartoum 14 maj
Ny morgon sipprade in genom springan mellan gardinerna.
Tore tyckte ganska omgående att det var dags för hans dagliga gymnastikprogram, nu när klockan var en kvart över sju. Det är säkert nyttigt, så motvilligt deltog jag i armhävningarna, sit-upsen och rullningen av fötterna 30 gånger åt olika håll.
Så tidigt är vattnet i duschen svalt och uppfriskande. Senare på dagen får jag vara försiktig så jag inte bränner mig, för vattnet i tanken på taket värms upp av den heta solen.
Inte visste vi riktigt vad vi skulle ta oss för idag. Jag har inga större behov att ta mig för något storslaget, så vi slappade ett tag, kollade e-post och eventuella kommentarer på bloggen. Tore bestämde oss att visa mig WFPs kontor (World Food Programme) där han jobbar.
Efter frukost kom Senait, Tores söta, späda städerska. Hon kommer varje dag utom fredag. Då är det helg. Senait far över golven med mopp, sköljer badrumsgolvet och pysslar i ordning oreda. Tvätten tar hon en gång i veckan.
Det börjar gå upp för mig varför det till synes arbetas så lite. Det är alldeles för varmt för tunga rörelser. Man behöver verkligen vila sig mycket. Därför finns sängar utplacerade under träden, i skugga under taken och andra skuggor. I de sängarna kan man vila. Ingen bryr sig hur man ligger, om man snarkar eller fiser. Vilandet är nödvändigt och helt naturligt. Vi i de organiserade länderna har så klart våra fördomsfulla uppfattningar, vilket begränsar vårt seende och vår förståelse.
På väg till WFPs kontor körde en blå buss förbi. Bussarna här är fantasifulla, ofta blå eller gula något mindre än våra hemma.
Denna buss måste kommit långväga ifrån, eller skulle långväga bort. På taket fanns ett enormt lass med presenning över. I linorna som presenningen var fastspänd med hängde små bylten, korgar och väskor. En hel mängd vattendunkar, ett blått bord, stolar, några sängar, läskbackar och en cykel. Vi såg bussen bara från vårt håll, på andra sidan kanske hängde mer intessant bagage. Det var en höjdare, jag är imponerad. Varför ska allting alltid vara så välorganiserat och fantasilöst när man kan lasta en buss med vad som helst utanpå.
I WFPs reception träffade vi Tores arbetskamrater som skulle ut och äta frukost. Här äter man frukost mitt på dagen ungefär. Vi följde med fyra tjejer som skulle testa ett nytt ställe med etiopisk mat. Alla kvinnorna pratade bra engelska, en av dem heter Nuha och är lång, smal och mycket vacker. Vi är bjudna till henne en dag denna vecka.
Nuha beställde maten som kom inburen på en rund bricka av en servitris med 100 flätor på huvudet. På brickan låg en pannkaka, precis lika stor som brickan. På den hälldes en gryta av kyckling och ett ägg. På två tallrikar låg en sallad av flera grönsaker. Till detta fick vi goda nybakade bröd. Inga bestick eller tallrikar bars fram.
Först tvättade vi händerna jättenoga med tvål och rinnande vatten, därefter åt vi all den läckra maten med fingrarna direkt från faten. Det går ju an för de Sudanesiska kvinnorna med långa smala händer med långa smala fingrar. Annat är det med Tore och mig som har XL både på bredden och längden. Men under alla mina resor har jag lärt mig att tycka om detta sätt att äta. Man känner maten med händerna, vad man äter och hur varmt det är. Händerna är de bästa verktygen man har.
Efterår tvättar man händerna jattenoga med tvål och rinnande vatten. Så gör alla på alla restauranger.
En av radiooperatörerna, Isaiah, bjöd Tore på tvekamp. Tore vann, det gör han varje dag sa Isaiah. Vi gick runt till alla, Tore presenterade mig vi hälsade ”Salaam Sudan är bra” och bjöd på choklad som Tore köpt. På WFPs kontor i Khartoum arbetar 250 personer med olika uppgifter.
Efter besöket där tog vi taxi till Omdurman Suq (marknad).
Det blev en varm resa med en vilsen chaufför som inte visste var marknaden låg. Trots att han stannade ett par gånger och frågade fick han inte kläm på orienteringen. Till sist stannade han och fick handfast hjälp. En ung man som kunde bra engelska skulle till marknaden med en stor säck kläder som han skulle sälja där. Han baxade in säcken i framsätet, satte sig hos oss där bak. Han visste vägen exakt och så fick han hjälp med transporten. Toppen för alla.
Marknaden var intensiv. Det är omöjligt att ta in alla intryck, allt som händer och allt jag ser. Att skriva ner det är ännu svårare. Längs med de smala gatorna står affärerna sida vid sida. Allt går att köpa. Kvinnor som brygger kaffe och te sitter tätt med sina kolgrillar. Inga gator är asfalterade och det röda dammet yr runt huvudena på alla.
Hela marknaden är ett myller av allt, människor som säljer, sitter, sover, jobbar, bär på sex kuddar i högra handen precis som på en bricka. På alla gator som inte är för smala kör bilar, rikshaws, åsnor och hästar så tätt att det inte går…. fast bara nästan för på något sätt går det. Mellan alla dessa fordon går människor som ska handla och andra som rulla skottkärror med grejor som ska säljas, till ex två kartonger vinglas med guldfot.
Mitt i denna osannolika röra går jag och trivs. Jag är nog inte normal, men jag trivs så det sjunger i blodet.
Vi sätter oss ner och dricker gott kaffe. Fast jag fick byta mitt till utan socker, jag klarar inte tre matskedar socker i ett glas kaffe.
På marken intill oss sitter en späd ung man med vit kalott på huvudet och ger pedikyr till en man. Nästa patient får manikyr. Alla ville bli fotograferade, kaffetanterna, pedikyristen, en som bara satt och somnade sedan, mannen med trampsymaskinen och skomakaren. Vi fortsatte vår vandring, gick in i en butik och köpte några fina halsband. Köpte Coke med vanilj, den var kall men äcklig. Gick förbi män som sålde frukt staplade i vackra pyramider. Förbi en lång rad hantverkare, målare, elektriker, snickare, rörmokare etc. De hade små svarta portföljer med arabisk text på och verktyg uppsatta på enkla ställningar. De sökte arbete. Någon som gick förbi kanske hade stopp i toan eller behövde få en tvättmaskin lagad, huset målat, kanske valde någon av dem som stod där.
Mannen med de sex kuddarna staplade på höger handflata, gick kors och tvärs i de smala gränderna.
Man kan inte gå på denna marknad i tre timmar och förstå hur det fungerar och vad som händer. Det behöver man kanske inte heller, men för mig som kommer från ett land där allt är inrutat i standardmått och bestämmelser känns det både befriande och kaotiskt.
Jag faller i alla stora känslor som finns.
Genomsvettiga och trötta åkte vi taxi hem. Nu sitter vi kära i varandra, nyduschade och mumsar i oss Ahlgrens bilar som jag tagit med mig från Konsum i Kågeröd.
