Söndag 6 maj vaknade jag av att jag hade sovit gott.
Efter att ha ätit gott på Syrianska restaurangen gick vi hem till Tores lilla lya. Den var sval och skön för luftkonditioneringen dånade i rummet. Jag var i äventyrskänslor och kände mig pigg trots att jag faktiskt var jättetrött.
Jag dushade ur kallvattenkranen och vattnet var väldigt varmt. Vattencisternen står på taket så ibland är vattnet så varmt att man bränner sig. Berättar Tore för mig.
Det var skönt att duscha i alla fall. Sovrummet var också svalt fast luftkylaren inte dånade fullt så eländigt där.
Tore var däremot het.
Vi såg TV en stund vilket var spännande. Jag fick många tankar om min champagne, Islam och förbudet att kyssas offentligt då jag såg utbudet på TVn. Dom sakerna stämde inte alls överens med varandra. Men Al Jazeera verkar vara ett bra nyhetsprogram.
Till den somnade jag med ett tunt bomullslakan fladdrande i vinddraget från luftkonditioneringen över mig.
På morgonen var jag utvilad och fick frukost som Tore dukat fram. Precis som hemma i Kågeröd när han är hemma.
Tore hade planerat en promenad ner till Nilen och tillbaka. Den skulle ta 1,5 timme och jag skulle få en glimt av denna stadsdel. Efter en stunds funderande om vad jag skulle klä mig i tog jag på mig en blå klänning utan ärmar. Och ett halsband med grönt hjärta som jag fick i välkomstpresent då jag kom. Eftersom min hud är tålig och jag inte är så påverkad av värme tänkte jag inte alls på solskyddsmedlet eller solhatten.
Vi hade lite bestyr här hemma innan vi gick iväg. Bla att ge vatten till en liten fågel som flämtande satt i fönstergallret.
Först handlade vi två småflaskor vatten och en cola i kvarterets närbutik.
Bilar vispade tutande på gatan och jag är övertygad om att dom tutade på mig. Tore är inte övertygad om det.
Vilka spännande hus. Vilka färger och vyer, vackra smidesgrindar och vattenkrukor i gathörnen som man kunde dricka sig otörstig ur. Solen sken. Färgglad tvätt fladdrade på tork vid grårappade hus. Gatorna fulla av ojämnheter. Intressanta små butiker och vänliga människor. Solen sken. Jag fotograferade med Tores hyfsade kamera och njöt stort av allt jag såg, hörde och kände doften av. Jag är verkligen i Afrika!
Intrycken myllrade in i huvudet på mig. Hästarna som stod spända framför dragkärror är mindre än hälften så stora som våra dragare. Åsnorna är lika stora nästan. Vattenbufflar låg intill varandra i en hage utan vatten, höns sprätten under träden och folk hälsade på oss där vi gick. Vi gick förbi en stor begravningsplats med en vacker liten moske mitt i. Det såg torrt och trist ut, helt annorlunda än våra kyrkogårdar som oftast är vackra och grönskande. Jag behövde fotografera allting så pauserna blev många och tiden gick där under solen. Till sist kom vi till tegelbruket vid Nilen. Det var en fantastisk syn med tegel staplade på varandra i stora högar. Tegel som låg styckvis utlagda på tork i solen. Rök från sopbränning stack i näsan. Området är jättestort, i alla fall i mina ögon. Och alldeles särskilt med tanke på att varje tegel är slaget för hand. De flesta tegelarbetare låg i skugga under träden, men två ynglingar stod flitigt arbetande på ett ställe. Vi gick dit för att kolla handslagningen.
De två grabbarna var lite blyga, runt 20 år. Teglet slogs i träformar, två tegel i taget. Den ene stod med en lerhög framför sig, fyllde två formar gjorda av trä, plattade till leran så att formarna fylldes och teglet blev slätt på ytan, sänkte ner formen i vatten, tog upp den och då tog den andra grabben vid. Han gav en ny form till sin kollega, tog de nyslagna teglen, gick bort och la dom på tork i solen. Kom med den tomma formen till sin kollega som fyllde den med lera, osv. De unga männen hade inga andra verktyg än sina händer, inga handskar, inga skor, solhattar eller annat. Bara sig själva och tegelformarna. Av dessa tegel byggs stora hus. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men jag fylls av stor respekt för två unga män som gör ett så stort arbete. Ett viktigt arbete.
Nu började jag oroa mig för solen på allvar. Jag var utan solskydd, utan hatt och bararmad. Värmen i sig var inte så påfrestande, men solen hade lågande strålar. Jag började må illa och kände hur all vätska ur kroppen förångades och jag höll på att torka upp till en skinnlapp. Saliven blev seg fastän jag drack. Vi letade efter skugga men solen stod i zenit så ingen skugga fanns.
I Nilen badade glada ungdomar. En kvinna vaktade sin tvätt som låg på tork på buskar. Ett par pumpar pumpade vatten ur floden och skickade det i långa slangar till tegelbruket.
Många av pumparna här är tillverkade i Sverige på 30- och 40- talet.
Jag orkade inte fotografera längre, eller uppleva något. Jag som var så stursk innan vi gick hemifrån var nu helt i strålarna på solen. Stigen slingrade sig förbi tegelarbetarnas små hyddor. De var byggda av vad som helst. Brädlappar, plåtbitar, kvistar och kartonger. Jag föll i tankar om fördelningen av resurserna. De unga männen som slog tegel för hand hade inte tillgång till annat än skräp att bygga sina egna hus med. Inte undra på att de kanske i framtiden blir så arga att de kastar bomber i hus byggda av tegel. Till slut kom vi till ett stort träd. Därunder låg en man och sov. Jag satte mig i skugga på en sten, drack vatten och kände mig utbränd. Tore gick för att skaffa taxi. Där under skuggan piggnade jag snart till. En ung kvinna i grön klänning kom långsamt gående på stigen. Stannade vid den sovande mannen en stund. Han reste sig på armbågarna, tittade på henne. Hon gick sakta förbi mig och stannade en bit bort i skuggan under trädet. Tore kom med taxin så jag lämnade trädet med de två.
Att komma till luftkonditioneringen var som att komma till himlen. Vattnet i duschen var svalt. Jag lät luften torka mig.
Träd är viktiga i ett land som detta. De enda ställen där skugga finns är under träd.
Träd och vatten!
Tore och jag pratar mycket, planerar för olika saker i nuet och framtiden.
På kvällen åkte vi med fyra andra svenskar som bor här i huset till kinarestaurang med vackra röda sidenlyktor. Maten var god och jag åt för mycket.
