Med verktygslåda, en svart bag som var lika stor som han själv och två handbagage, steg Tore på tåget mot Köpenhamn. Vidare därifrån ttill Khartoum i Sudan där han ska jobba i sex månader.
När tåget försvann söderut märkte jag att hela perrongen försvann med det. Hela Lund försvann och jag svävade ensam i universum.
Tysta tårar rann över kinderna, jag hade ingen lust att köra hem, träffa någon eller göra något.
Körde hem ändå. Där var tyst, tomt, kallt och förskräckligt ensamt.
Detta hände i slutet av januari. Under dessa ensamma månader har jag lärt mig mycket. Nu senast att byta gastub till spisen fast jag var beredd på att allt skulle flyga i luften.
Jag tänker på hur svårt det är att i det dagliga livet se och vara tacksam för alla små saker den andra gör.
Byta gastub, hämta ved, tända kaminen, hämta tidningen, skrapa bilrutorna, sätta på radion och med morgonrocken i sin stora manshand hälsa mig välkommen till frukostbordet. Tala om att jag är vacker, eller bara stå ut med att vara gift med mig.
Till detta krävs djup kärlek, jag börjar fatta ett och annat.
Jag är tacksam för tekniken som gör att vi kan ha kontakt med varandra varje dag utan att ruinera oss.
– Tacksam för att ha Tore i lurarna:
”På toppen av tuben finns en ratt, skruva den åt det hållet som pilen visar CLOSE… Skruva av slangen till tuben motsols. Ta bort det röda plastskyddet och sätt det på den tomma flaskan….”
….tills den nya gastuben är på plats och jag har låga på spisen igen.
– Tacksam för att kunna titta på månen genom köksfönstret och fråga:
”Kan du se månen där du är?”
– Ja
”OK, ser du en liten mörk fläck till vänster ovanför den stora mörka fläcken?”
– Ja
”OK, jag tittar på den fläcken nu!”
– Det gör jag också niu.
Jag faller, in i månen, in i Tores blick och är inte längre ensam i universum.
Den femte maj åker jag till Sudan.
