Hur kan det bara bli så, att kontakten mellan tanke, vilja och fingrar kan avbrytas under flera veckors tid.
Tankarna finns där och varje dag är händelserik. Men då jag sätter mig ner med fingrarna på tangentbordet försvinner varje tanke. Huvudet blir helt tomt och svarar inte på mina anrop. Det är inte så att tankarna rinner ner i fingrarna, utan försvinner bara. Så fort jag kliver upp, börjar elda i kaminen eller laga mat, då är de tillbaka och far runt på hjärnans alla krokiga vägar.
Nu är det i alla fall vår här vid Söderåsen.
Trädgårdarna grönskar och blommar. Kajorna gullar med varandra på grannens skorsten och fåglarnas kärleksdrillar fyller den stilla morgonen i Kågeröd. Solen lyser på glasäpplena som jag dekorerat och vårpyntat mitt lilla träd vid vägen med. Grannen har hängt ut hängmattan mellan två äppelträd och mot kvällningen är doften från grillarna stark.
Livet känns skönt!
Ändå finns där en skrämmande tanke, att det är inte dags för våren ännu. Att något inte är som det ska vara.
Glaciärerna på Himalaja smälter. Polerna smälter fortare än beräknat. Media svämmar över av katastrofscenarion.
Vi behöver ändra vårt sätt att leva. Särskilt amerikanarna som släpper ut mer än alla andra.
Min fråga blir då, vad ska jag göra själv.
Tänka på vad jag köper, köpa mindre, resa mindre, sälja bilen, gå till affären, cykla och använda allmänna transportmedel.
Men vi har skapat ett samhälle som är så komplicerat att det knappt går att ändra livsstil utan att det blir en katastrof av bara det. Slutar alla köra bil blir det kris i bilindustrin och massor av människor blir arbetslösa. Det blir kris i de oljeproducerande länderna också. Slutar vi köpa norsk lax blir det kris i det landet. Börjar vi använda våra saker ända tills de faller sönder blir det storkris i tillväxten.
Bara det, att om alla börjar använda tygkassar när de handlar, skulle plastpåsetillverkningen få kris.
Vad är det vi håller på med här på jorden. Allt annat är mindre viktigt än den febriga handeln. Till varje pris ska produktionen av varor öka, konsumtionen ska öka tills vi stupar in i våra sopor. Tillväxten handlar hela tiden om det materiella, aldrig om den inre tillväxten. Att skapa harmoni i själen istället för platta TVn där vi tittar på såpor och sopor. Tittar på vad andra har för liv istället för att skapa spänning i det egna livet.
Jag blir ledsen av mina tankar och tårarna är nära. Vad ska jag göra?
Jag vill att mina barn ska kunna leva gott, bli goa mormödrar. Jag vill att mina barnbarn också ska kunna det. Jag vill att allt levande ska fortsätta att kunna leva i sina livsmiljöer på de sätt de levt i hundra tusentals år.
Jag älskar denna jord och kan sträcka mig till att även myggorna ska få leva.
Men vad ska jag göra, vad kan jag göra.
Nu ska jag ändå, trots allt, njuta av min tvättlina där lakanen och örngotten hänger och fladdrar glatt i vårbrisen.
Vara glad över att mina små barnbarn ringer för att tala om att de sett en fjäril eller kommer hem med händerna fulla av tussilago.
Le åt Nora som släppt ut grannens höns som nu yrar runt i frihet!
Inget i mitt liv har blivit som jag trodde. Det är bra det för det har blivit bättre än jag kunnat fantisera. Det kanske det blir för mina barnbarn också.
Jag ska tro på det och smörja cykelkedjan.
Hoppas hönsen som Nora släppt lösa går in självmant i skymmningen.
