Lågorna äter på björkveden i kaminen, fyller mitt hem med ett hemtrevligt sken.
Ute lyser stjärnorna, luften är vinterkall mot mina bara armar när jag hämtar påfyllning till brasan. En finne med sisu behöver ingen jacka när ved till brasan ska hämtas. Vädret har ingen betydelse. Inte heller spink i armarna från vedklabbarna. Pytt!
Tore har skickat sms från Sudan och lovar att jag inte är till salu, även om jag är värd många kameler. Jag flyttar en fåtölj nära kaminen och sätter mig ner med en kopp jasminte. Betraktar lågornas fladder och funderar över hur det ska kännas att vagga på en kamel i Sahara.
Det känns lyckligt i lilla stugan i Kågeröd, även om maken är i Afrika.
I radion diskuterar Det Filosofiska Rummet om lyckan. Om lyckan finns, kan den sökas och var, och vad är lyckan för något. Jag lyssnar inte så noga för jag är lycklig som det är, på sanning.
Plötsligt hör jag något som nästan får mina fötter att falla in i elden.
– Kan det vara så att vi har fel uppfattning om vad lycka är.
Detta säger de lärde i filosofiska rummet. Det rummet måste vara utan fönster mot omvärlden.
Hur kan någon över huvud taget veta vad lycka är för någon annan än för en själv. Är inte varje enskild människa den ende som kan säga vad lycka är just för henne.
Jag blir upprörd.
Vem har mandat att bestämma rent vad lycka är. Hur kan man ha fel uppfattning om en känsla som fyller en med glädje och salighet. Om jag är lycklig för kaminen med björkvedslågor, eller att fiskgwoken smakade ljuvligt. Är det fel kanske.
Att få barn gör oss tydligen lyckliga, säger forskningen. Lyckoforskningen.
Tyvärr varar den lyckan bara i ca tre år, där tar den slut.
Mina barn är 40 och 36 och jag är lycklig för att de har kommit till mig. De är vackra, kärleksfulla och fulla av liv. Skulle lyckan över dessa barn tagit slut när de var tre år fastän de fyller mitt liv med glädje och mirakel.
Intressanta aspekter dyker upp i mitt huvud. När min ena dotter blev tre, då tog alltså lyckan över henne slut. Sedan kom min andra dotter och jag kände mig lycklig över henne, men eftersom den äldsta dottern redan var tre, var jag bara lycklig för den lilla.
Eller blir det kanske så, att när man får tillökning, förlängs lyckans arm att omfatta det redan treåriga barnet.
Jag tar mig för pannan. Varför behöver allt penetreras, diskuteras och analyseras. Rätt eller fel.
Jag börjar tro att Filosofiska rummet är ett ordbajsarprogram för de som fått för sig att kunna intellektualisera känslor, och bestämma vad som är rätt eller fel.
Jag stängde av filosoferna, greppade en god bok. Lät fötterna värmas och lyckan sjuda i hela kroppen. Kanske har jag fel uppfattning.
