Vintern har besökt oss i Kågeröd med snö och kyla.
Genast var backarna fulla av rödkindade ungar som skrikande gled över snön med pulkor och stjärtlappar.
Det kändes tryggt efter fyra månaders regnande. Så här ska det vara på vintern. Så har det alltid varit, snö, kallt och glada ungar i backen.
Blöta vantar och snö i nacken.
Klimatförändringarna gör mig dyster.
Pulkabacken skickade ett minne från vintern 2005. Jag bodde i Visby där de har stor förståelse för barnens behov av äventyrliga pulkabackar.
Ett sådant behov har också jag.
Behovet av att göra snöänglar är också stort. Så stort att det blivit ett tvång. Jag kan omöjligt passera en glittrande snöyta utan att göra minst två änglar.
Nåväl, denna kväll i Visby var vidunderligt vacker och magin smög i frostbitna glittriga buskar. Snö fanns i överflöd.
Tog jag min pulka och gick iväg till de äventyrliga backarna.
Några snöänglar blev till vid vägen.
Drog min pulka uppför backen och kastade mig helt utan skräck i pulkan och gled nerför baken med snöyra runt öronen. Hääärligt!
Efter några varv kom tre tjejer i mellanstadieåldern fram undrande.
– Var är dina barn?
– Jag har inga med mig.
– Åker du alldeles själv?
– Ja-a. sa jag helt på sanning.
– Tycker du det är roligt? frågade tre häpna tjejer.
– Ja, sa jag, det är bland det roligaste jag vet.
– Om du vill så kan du åka med oss.
Vilket generöst och vingterglatt erbjudande!
Vad är det som får oss att sluta åka pulka när vi kommit över tonåren.
Varför behöver vi ha barn med oss för att göra änglar i snön och rasa nerför backar med snö och fartvind i håret.
Varför slutar vi egentligen leka? Vara just här och nu.
Jag bara undrar. —– Jag ska nog leka mera, leva mera.
