Snö far i luften som puder, eller maizenamjöl.
Igår kväll var himlen alldeles molnfri, fullmånen klarare än gatlyktan. Luften bet i näsan med kalla tänder då jag gick till bastun för att elda.
Tankar och känslor från min barndom kommer ofta upp när jag går till bastun i snöigt väder.
Minnen från Siuntio där vi bodde mina tio sista år i Finland.
Att gå till utedasset mitt i vintern då himlen var svart och stjärnorna stora som plättar, det var läskigt. Iskalla vindar ven runt skinkorna och den livsfarliga svarta Mörkö lurade bakom varje hörn. Han kunde krossa ett kissande barn på två isiga sekunder.
Stjärnklara kvällar låg långa skuggor på skarsnön då månen lyste på träden i allén mot landsvägen. Gav en hemlighetsfull känsla av magi i maggropen och fantasier om att allt jag såg hade en hemlig baksida. Den skulle jag upptäcka någon gång i framtiden.
I de känslor faller jag fortfarande lätt då vädret är isigt, himlen svart med miljorner stjärnor på.
I kväll tittade jag mot himlen, tänkte att om jag en kväll går ut prick kl 20, tittar på den största stjärnan i Karlavagnen och Tore gör likadant kl 22 i Sudan, då möts ju våra blickar på den stjärnan och vi är tillsammans där. Undrar om han skulle känna bandet från mina ögon till sitt hjärta och jag från hans. Då kunde vi falla i varandra där vid stjärnan.
Jag tror att den hemliga sidan av magin finns där. I kärleken.
I kväll ska jag vara ensam. Inte träffa någon, bara vara hemma och värma huset med sprakande eld i kaminen. Jag ska läsa en bok jag lånat i Kågeröds bibliotek: ”Vid floden Piedra satte jag mig och grät” av Paulo Cuelho. Han skriver sina magiska berättelser rakt på min hjärtmuskel.
Bastun blev inte så bitande varm när jag eldat. Tore har bättre eld.
Men det är skönt att basta ändå, och göra snöänglar är nödvändigt.
Hoppas Tores dag i Sudan blir bra och att hans hjärta bultar mitt namn Annah Annah Annah Annah…
