– Redan har åtta dagar försvunnit in i evigheten för att aldrig komma tillbaka.
Detta skulle min mamma sagt om hon levt. Ja, kanske inte just idag, men hon hade sagt det.
Hon skulle aldrig ha sagt – Vilken härlig dag vi haft. Regnat har det gjort, men vi har gett fåglarna hampfrö och själva ätit gott. Och inte har vi ont i tänderna. En helt ny dag är på väg till oss!
Inte underligt att hennes liv bara varat i fem sekunder när jag hunnit leva i 40 år.
I går kväll, innan kvällen hunnit ramla in i evigheten, stannade jag zappandet mitt i filmen Back to Cold Mountain. Efter en kvart blev jag trött och ville heller inte se grymheterna som jag visste skulle komma längre fram. Precis innan jag stängde hörde jag mannen i filmen säga följande:
”Jag förstår inte min innerliga längtan till Cold Mountain. Platsen har ju inte ens ett riktigt namn.
Men det är HON. Det är hon som är platsen och jag är väg till henne”.
Mitt hjärta stod över ett par slag och bultade sedan vidare.
Vilken allt överskuggande kärlek till en kvinna.
Bara för att Hon bodde där, blev platsen hon, och han var på väg till Henne. Fantastiskt.
Hurudan kvinna skulle jag behöva vara för att bli innesluten och uppburen av en sådan kärlek. Tänk bara tanken – Ja, Anna bor i Kågeröd, Hon är Kågeröd och jag är på väg till henne. Det skulle jag vilja uppleva – att vara hela Kågeröd dit någon var på väg av den anledningen.
Cold Mountain låter klart tjusigare än Kågeröd, men mannen i filmen tyckte inte att det var någon särskild plats, förutom att Hon bodde där.
Så nog kunde väl Kågeröd duga.
Min man är på väg till Sudan! Där finns kameler. Men kanske när han är på väg hem…
Jag ska fundera vidare på kärleken.
