Läkaren log inte när han kom in i undersökningsrummet. Greppade min hand så det kändes och presenterade sig tydligt.
Jag presenterade mig glatt och rosslade fram mitt namn.
Mina lungor var fulla av slem och andningen svår. Det var därför som jag kommit för att bli undersökt. Jag hade ju tid till det också eftersom jag hade semester denna dag. Annars hade det nog känts som en uppoffring.
Den allvarliga doktorn bad mig sitta ner och dra upp tröjan, varpå han lyssnade på min in- och utandning. Något stetoskop hade han inte behövt, jag lät verkligen som en rostig John Dere från 1958. Det ekade mellan väggarna och kunde höras med bara öron.
Möjligen hörde han något ytterligare eftersom han sa att jag hade kraftig lunginflammation i vänster lunga.
”Behöver du sjukintyg?” ställde han en allvarsam fråga..
”VA, behöver jag sjukskrivas?” frågade jag häpen. Min kropp kunde väl läka en hostig lunga med vitlök i kokt mjölk.
Som om han hade vetat mitt innersta väsen som bäst kan ställa de rätta diagnoserna på mig själv, svarade doktorn:
”Ja. Lunginflammation är en allvarlig sjukdom. Du kan dö, men du kan också överleva. Eftersom det vore bra att du överlevde, ska du vara sjukskriven, inte göra något den första veckan, sedan kan du börja diska. Du ska också ta ALLA dessa tabletter, sedan ska vi röntga dina lungor.”
Jag skulle heller inte cykla, jogga eller styrketräna förrän om ett tag.
Det lät fint att jag kunde överleva, så jag valde det alternativet.
Kay Pollak säger så spännande saker ”Alla vi möter är utsända för oss att träna på”. Denna läkare var det förvisso. Aldrig tidigare har jag tagit en diagnos på riktigt allvar utan har mest trott på vitlöken. Jag vet ju bäst. Lunginflammation, pytt.
Jag har fått träna på tillit till en allvarlig läkares diagnos, och att vara värd att överleva.
Det var en stor insikt i mötet med läkaren, att jag behöver inte alltid charma till det, vara kul och mysig. Jag kan faktiskt vara sjuk, rossla och andas djupt. En läkare behöver inte heller le och skratta för att få mig att känna mig värd att överleva. Han kanske rent av behöver vara ovanligt allvarlig för att jag riktigt ska fatta.
Har ännu inte börjat diska utan halvligger i Kågerödsstugan. Jag har pyntat fötterna med knallröda små sockar av nät, som jag köpt i Berlin. Läser Paulo Cuelho, känner mig magisk och vill köpa tre kameler och vandra med dem genom Sahara. Fast det får dröja ett tag.
Av mitt blonda barnbarn kom ett underskönt kort med självskriven röd text:
Hej mormor
KryA PÅ Dej jAG
ÄLSKAr DEj
PUSS O KrAm
FRÅn
Linn TiLL
mormor.
Ibland behöver jag bli sjuk på allvar för att få vila, läsa och få läkande, vackra ord skrivna av en älsklig liten planta.
Jag tror att jag redan har överlevt.
