Morgontidningen väger flera ton av tunga nyheter. Men mitt i allt eländes elände brukar där ändå finnas korn av guld. Korn som får mig att tänka klarare, mera kärleksfullt eller bara få mig att tänka, ändra morgonens inriktning. Just idag fastnade ögonen på ett litet citat av Janis Joplin.
”Håll dig inte tillbaka
du är allt du har!”
Janis Joplin höll sig inte tillbaka.
Jag tar en slurk grönt te med honung och antioxidanter. Funderar hur det kan kännas att inte hålla mig tillbaka. Det är precis det tillstånd jag längtar efter. Att gå över till gränslös mark där jag är precis den jag föddes till att vara, utan att behöva jämföra mig med någon annan. Att inte rädas för konsekvenserna av att inte hålla mig tillbaka.
Känna att jag är allt jag har och att det är alldeles tillräckligt.
Jag har en bestämd tanke, att förståelsen och kärleken till min omgivning skulle bli mycket större.
Men hur ska jag komma dit….
Janis Joplin höll sig inte tillbaka.
Hon gav allt på ett bräde, sjöng ur hela sin kropp och drack Southern Comfort för att stå ut. Janis dog 27 år gammal på ett hotell i Los Angeles 4 oktober 1970 av en överdos heroin och alkohol.
Kanske skulle hon hållit sig tillbaka en del för att verkligen förstå att hon var det enda hon hade.
Och att hon betydde mycket för oss andra.
Jag tror inte att hon förstod det stora i att vara den hon var. Att hon var den enda i världen som sjöng ”Summertime” på ett sätt som fick blodet att vibrera.
Ibland behöver man verkligen hålla sig tillbaka, för att kunna ge allt man har.
Summertime,
Child, you’re living easy.
Fish are, fish are jumping out
And the cotton, lord,
Cotton’s high, lord, so high.
Your daddy’s rich,
When your ma, oh honey thinks she’s mighty good-looking, babe.
I said she’s looking pretty fine to me right now,
Don’t you know she is.
Whoa, hush, baby, baby, baby, baby, baby, baby, baby,
No, no, no, no, no, don’t you cry.
Oh honey you’d better not cry
’cause they’re gonna kick you up if when you want to do nothing,
Take it from me!
Cry.
Jag gråter inte, niu kummar julen och summan kummar när den kummar.
Jag gillar julen helt gränslöst. Särskilt i år då min ena dotter önskat sig en stövelknäckt och den andra plastbunkar att vispa i. Trots att ingen av dem har plasmaTV.
Hoppas att alla som så önskar kan vara i en God Jul. Även om årets julklapp inte är att tänka på. Det är ju inte klappen som gör julen.
Julen gör vi själva, med eller utan klappar.
