Bilens strålkastare plöjde mörkret vid strax efter sju denna novembermorgon. En bit utanför Kågeröd hade ett gäng kossor lagt sig tätt intill varandra i sin bethage. De såg ut att ha det trivsamt.
Om inte klimatet var så varmt skulle dom säkert ligga på halm i kostallet. Jag vet inte vad kossor gillar bäst. Vore jag ko skulle jag gärna ligga på torr halm under tak. Men ko är jag inte – men snäll med vackra ögon.
I radion intervjuades Christer Fuglesang som ska fara till rymden alldeles snart. Han berättade om risker, om maten, magen, syret i rymnddräkten och annat som hör till detta äventyr.
Christer Fuglesang tycker att det ska bli roligt att ge sig iväg från jorden i en skakig och bullrig raket.
Jag skulle absolut inte vilja det.
Att skjutas iväg i rymden utan kontakt med myllan i Skåne, den tanken är mig lika fjärran som rymden dit Fuglesang ska.
Jag kan inte förstå vad som är spännande i att äta speciell rymdmat direkt ur en plastpåse, då den inte ligger kvar på tallriken om man skulle lägga den där.
Att duka på vacker duk, vackert porslin och glas som ljusen kan lägga fladder på…. varm, doftande mat …mmmmm, det går väl inte att byta ut det mot rymdmat ur plastpåse!
Som jag ser det, finns det överlägset fler spännande äventyr att göra här på planeten Jorden än uppe i rymden, där man inte kan sitta under ett träd eller ligga raklång på skogens mossa medan myrorna mumsar på ens ostmacka.
Vilken glädje att få stanna här. Tillsammans med dom snälla kossorna. När jag dör vill jag bli nergrävd långt ner i marken. Bli till mylla och vara ny näring till träd och plantor som korna kan äta och producera mjölk och Bregott.
Det känns lugnt, nyttigt och fullt av liv.
Amen!
