I dag har jag inga lysande tankar. En ledsamhet har halkat in helt oväntat i själen.
Jag har en efterlysning. Var finns prestigelösa vuxna personer som betraktar och behandlar de arbetslösa som vuxna, kapabla och viktiga medmänniskor.
Jag hittar dem inte på Väla, inte i morgontidningarnas artiklar, i Tv-reportage, på arbetsplatser, i näringslivet eller bakom kommunfullmäktiges talarstolar. I Regeringen finns dom absolut inte, även om den gamla stadsministern talade väl och den nya har sympatiskt utseende. Kanske finns det någon i Kågeröd. I så fall vill jag träffa dem för gemensamma diskussioner och aktiviteter.
Var kan dessa personer finnas för de måste finnas. Finns de inte, blir sorgen för kompakt och tung.
För i så fall är ju ett arbete hos en arbetsgivare det enda som gör livet till en spännande och meningsfull resa. De som inte har ett arbete eller har lyckats med eget företag är i så fall ospännande personer utan värde och livet själv tappar sin mening.
Det finns veckotidningar, glassiga måndsmagasin och facklitteratur för män, kvinnor, barn, kulturknuttar, teknikfreakar. Det finns knappt något som inte har sin egen tidning. Men jag efterlyser ett glassigt magasin för dem som har tjänster att sälja. Ett magasin skrivet av vuxna medvetna personer som skriver intressanta artiklar om hur man gör för att attrahera en arbetsgivare. Hur man skriver en ansökan som andas personlighet, engagemang och intresse. Hur man klär sig inför en intervju, om man ska dofta honung eller klorofyll. Och framför allt vilka knep man ska använda för att visa att man är intressant och lyckad. För alla är intressanta – med skiftande kunskaper och erfarenheter, ivriga att ta itu med något.
En vuxen tidning för vuxna medmänniskor. Ungefär som tidningen Sälj med intressanta råd och anvisningar för säljare. Eller tidningen Chef med lysande artiklar om hur man blir en chef som lyckas.
Så varför inte artiklar med glöd för de som vill vara med i vårt samhälles byggverk även om de just nu inte har anställning.
Jag efterlyser det.
Är jag en person jag efterlyser? Är jag en vuxen bland vuxna i min omvärld. Är jag en av de vuxna som barnen omkring mig behöver för att själva kunna växa upp till empatiska vuxna.
Jag hoppas verkligen det. Men helt säker är jag inte.
