När jag cyklar finns ingen tid, bara vägen och tankarna. Och motvinden förstås. Ändå irriteras jag av att det tar 37 min att komma till Svalöv. Det är ju bara 11 km mellan min brevlåda och jobbets ytterdörr.
Det krävs hård träning att cykla på 35 min men i september ska det hända.
– Solen lyste muntert. Vårvinden ruskade om dom blommande havtornsbuskarna så kronbladen lossnade och yrde runt mitt huvud. Kan man vara annat än glad när vägen till jobbet är så ljuvligt vårlik. Fast det var kallt förstås. Vinden ven mellan tårna och runt öronen.
Det är en sak jag inte förstår: gräset vid vägen fladdrar och böjer sig åt samma håll som jag cyklar. Det borde vara självklart då att det är medvind. Men nej! det är det inte.
Det är något jag lärt mig och fått förlika mig med – det är mycket sällan medvind när jag cyklar. Och då är det uppförsbacke.
– Jag får nöja mig med att livet har medvind ganska ofta, även om det inte blir som jag vill alltid.
Ibland är inte det jag vill som är det bästa utan det som blir. Då har jag ju haft medvind utan att fatta det. Något finger har jag väl haft med i skeendena. Jag tror inte på att något bara blir. Kul är det ändå!
– I alla fall hade jag i hemvägens motvind huvudet fullt av tankar jag ville skriva ner.
Kom hem (39 min), tog av mig hjälmen och med den försvann varje tanke. Hur jag än försökte kom dom inte tillbaka. Det hjälpte inte ens med ett glas Klein Constantia 2003 Chardonnay. Då är det kört.
Nu struntar jag i det. Imorgon växer nya tankar fram. Kanske till och med bättre tankar än dom i dag.
– Jag har varit väldigt glad och lycklig för mina vänner från jobbet i Landskrona kom för att luncha med mig. När jag såg dem kliva ur bilen blev jag varm om hjärtat och svettig i ögonen. Jag är mycket förtjust i dem och jag känner att de är det i mig. Fast just det är mycket svårare att förstå.
Skymningen strömmar in genom fönstren i min stuga i Kågeröd.
TVn visar rörliga bilder, men eftersom jag bara betraktar bilderna utan att vara delaktig i händelserna kommer jag att somna fort. Nu lägger jag tinnitusörat mot kudden och väntar på att någon ska linda sina fingrar i mitt hår.
Sömnen är precis här intill och räknar mina ögonfransar.
