Fick en bok en gång av Hasse Alfredsson ”Tiden är ingenting” skrev han.
Tid är verkligen något att fundera över. Vad är det som händer i tiden.
Min mamma sa en gång att hennes tid hade bara rusat in i evigheten ocn den hade bara varit som en sekund. Jag blev förstummad, för jag hade levt ordentligt i 35 år då. Alltså levt mycket längre än mamma som var fyrtio år äldre än jag.
Underligt.
I dag har jag varit separerad från min stilige man i 9 timmar 56 minuter och 6 sekunder. Mellan Frankfurt och Singapore är det 12 timmar med Singapore Airlines jumbojet.
Jag har bara varit i Svalöv. Cyklat från Kågeröd, jobbat åtta timmar och cyklat hem igen. Det kändes helt normalt, även om jag gärna hade varit lindad runt honom lika länge i dag.
Hade jag däremot varit på Teneriffa, 10 tim t/r, hade jag varit långt borta både fysiskt och psykiskt.
Men egentligen har det ju ingen betydelse var man är om man inte ses på tio timmar och kan linda in sig i varandra.
Jag börjar tro att tiden är ingenting. Den är nog något som vi behöver för att kontrollera att klockorna fungerar.
Den här dagen var den första på mitt nya jobb. Tore är en omtänksam hemmaman, ett smörgåspaket låg i cykelväskan när jag trampade iväg.
På vägen utanför Kågeröd låg en död grävling. Låg där som om den hade lagt sig för att sova.
Något annat hände inte – jo, solen sken och jag blev svettig.
På vägen hem hade en annan grävling lagt sig för att sova för evigt.
Jag föll i djupsinniga tankar medan fötterna förde pedalerna runt navet på cykeln och däcken nynnade entonigt.
Lite oroligt funderar jag på om Tore saknar livet som militär sjökapten och seglatserna på de sju haven. Saknar han sina FNuppdrag i Honduras, Nicaragua, Östtimor, Jugoslavien, Kongo, Saudiarabien, Sumatra… Eller kan det tänkas att han trivs med det stilla livet i Kågeröd ihop med koltrasten och rödhaken. Bre smörgåsar till sin cyklande fru och läsa Helsingborgs Dagblad med nyheter från Svalöv och Landskrona.
Hemmamannen stod vid spisen med panerad torsk och potatismos när jag trött ramlade in i stugan. Bordet på altanen stod vackert dukat i kvällssolens varma gula sken. Livet saknade inte spänning för min del. Stillsamt och vänligt, med ett lass torsk och mos på gaffeln säger Tore
”Räddningsverket ringde i dag. Dom undrar om jag vill åka till Pakistan om två veckor.”
Jag behöver inte fundera så mycket. Allt är som det ska. Koltrastarna i Kågeröd sjunger en visa i kvällningen och vare sig tiden eller avståndet är något särskilt.
