Motvilligt har jag slutat äta Bregott och ha socker i téet. Jag älskar Bregott på gott bröd så mitt offer är stort.
Motvilligt har jag börjat styrketräna.
Motvilligt har jag studsat upp ur goa sängen så fort Tore sa ”Du ska upp och springa!”. Det gjorde han vid 06.15. Då hade han redan varit uppe en kvart och pressat apelsiner.
Innan jag studsar upp tar jag vilopulsen för att följa konditionsuppgången. Målet är 50/sek. Just nu ligger pulsen på 70/sek. Jag har mycket att ta igen.
Styrketräningen gör jag på mattan i sovrummet. Eftersom jag är så mycket anti sådant som alla måste ha, har jag lagt hantlarna på hyllan. Jag har tagit två vackra stenar från Gotland att använda till träningen. Jag behöver inte veta hur mycket tyngderna väger, dom väger olika mycket.
Jag ska springa och träna bort 16 kg.
Idag sprang jag 35 min, min första löparda. Kågeröd var duggfuktigt gråkulen. Hundratals daggmaskar hade krupit ur sina vinterbon och låg som stela två dm långa pinna på vägen. Det var inte roligt. Till en början försökte jag undvika att trampa på dom, men det blev omöjligt på vissa sträckor.
Till en början, ca 30 m, kändes löpningen skön och lätt. Sedan blev det värre. Lärkvägen blev längre och längre medan jag blev tyngre och tyngre. Det hjälpte inte att gatorna har sköna namn som Gullregnsvägen.
Konsum mitt i byn sålde bacon för 18.00 och Bamse-grillar för 24.90. Jag behövde inget och sprang förbi. In på TyckBrahegatan, Petréns väg… förbi Kågeröds Bilverkstad. Löparrundan avslutas med en brant backe mot Kågerödslund. Jag sprang hela backen trots att kollapsen kändes nära.
Jag sprang verkligen hela vägen. Ända hem, där frukosten stod vackert dukad. Vilken skön och trött känsla!
Det är faktiskt underligt att jag har låtit mig svämma ut till en volym jag aldrig haft. Låtit konditionen gå i botten och hjärnan dimma till sig. Varför gör jag saker som jag vet är dåliga, istället för det jag vet är bra.
Det är ju bara att bestämma mig, respektera mitt beslut och göra!
I dina drömmar är ingenting omöjligt!
