Söndagsfriden andas i vår stuga.
Ormbunkarna har skickat fulländade konstverk upp ur jorden, jag satt och gladdes åt naturens perfekta skönhet. Till och med solen ville skicka några strålar för att glädja oss.
I eftermiddag ska goda vänner komma och ha trevligt med oss kring nya grillen. Laxen ligger i marinad i kylskåpet.
Det kändes så lyckligt att jag vågade mig på att lyssna på P1 i radion.
Jag ångrade mig nästan med detsamma, men lyssnade ändå färdigt på det som etern fyllde mitt kök med.
”Ring Göran Persson”.
Det var inte roligt. Ensamma, ensamstående med barn, sjuka, arbetslösa, arga, ledsna, förtvivlade människor ringde och ställde befogade frågor till statsministern.
Om han möjligen kunde sätta sig in i hur det är att leva på en liten summa pengar med två barn och utan arbete.
Om han kunde ge råd hur man skulle få ett arbete.
Om han kunde i sin herrgård fantisera om att inte kunna betala sina räkningar.
Det var hjärtskärande frågor och jag föll i dysterhet. Göran Persson kunde inte ge några svar. Någon ringde och sa att det var socialdemokraterna som värnade om de små. Hon lät uppriktig och angelägen.
Men jag får inte ihop det. Är det inte dagens politik som skapar dagens levnadsvillkor. Är det inte politiken vi haft i årtionden som har fört oss dit där vi är nu, när de stora får miljoner i bonus och de små ska klara sig på några tusenlappar. De som får miljoner, är de flera miljoner mer värda än den fattigaste? Tror knappast det.
Är det inte dags att välja andra politiker. Några ärliga, insiktsfulla, empatiska och kraftfulla politiker med åtminstone en vision.
Är det inte dags att bilda ett parti för människorna i samhället.
Göran Persson har inga svar som värnar om de små.
Det har inte jag heller fast jag inte har en herrgård i Sörmland.
Men i en liten röd stuga i Kågeröd studsar visionerna mellan väggarna utan att nå någon annan än mitt eget sinne.
Göran Persson har inget att säga till mig. Jag har heller ingen fråga.
I helgen ska jag plantera hallonplantor.
