Vaknade trögt efter en fantastisk dag på Hven.
Ibland är det flyt i det jag gör. Grillen varm, köttet välmarinerat, havet glittrigt för solen skiner efter regnet. Och vi som grillar har en sällsam samstämmighet. Det känns som den stora godheten och vänskapsvärmen fallit från himlen just nu och här. Det är ett stort privilegium att känna sådan gemenskap och jag är tacksam.
Att bli berörd av någon annan, och beröra någons innersta tänker jag är det enda sättet att ha en mening i sitt liv.
Även om jag tycker att jag kommit till livet för att synas och höras, krävs det en ingrediens som gör att mitt ”synas och höras” får en djupare mening.
Skrika och bullra kan jag ju helt utan mål och mening. Vilket jag tycker att många gör. Jag själv också i långa stunder.
Ibland lyckas det dock att nå en känsla av gemenskap som inget annat kräver än just den här stunden och vi som är här.
Därför blev det en sen kväll på Hven.
Skulle cykla hem till Kågeröd efter landstigningnen i Landskrona. Men Stian, den flinke norrmannen hotade mig med att ringa till Tore och säga att hans ”galna fru är på väg till Kågeröd i mörkret , kom och hämta henne nu”. Själv gick han med de resterande två på krogen.
—–
Jag har på jobbet lyssnat på föredrag om olika kulturella sätt att uppfatta världen och hantera livet.
Mycket av det som händer i världen skylls på religioner. Man gör Gud till ett bestraffande domedagsmonster som stryper friheten för människorna.
Så har religioner gjort och gör fortfarande. Man utgår ifrån att det är Gud som satt rigida regler för livet, utan att förklara varför.
Man utgår ifrån att Gud inte har en fri, karleksfull och förstående relation till sina jordebarn. En gud som reglerar människans fria vilja är inte en kärleksfull Gud. Om man läser bibeln jättenoga kan man läsa att Gud gav människan en egen vilja och friheten att välja.
Han har heller inte gett människan mandat att döda och bestraffa varandra.
Så – vad handlar de religösas fördömanden och bestraffningar egentligen om?
Vad har det egentligen för betydelse om jag är sjundedagsadventist, kristen, taoist, mormon eller muslim. Om vi växte ur blöjorna och diskuterade våra synpunkter av nyfiket intresse, utan väderingar, då skulle nog ”den stora godheten” göra sig synlig. Tror jag.
Är inte olikheter och likheter lika viktiga.
Att alla människor har behov som är lika är alldeles uppenbart. Man behöver mat och god miljö att leva i. Man behöver kärlek och tillhörighet.
Hur man skaffar sig allt detta kan däremot vara helt olika.
Om vi alla vore lika, hade samma åsikter och religioner, skulle det inte vara så kul. Det är spännande och utvecklande att vi är olika.
Utvecklingen sker ju i oliketer, i varför? och hur?-frågor.
Livet skulle bli ganska lagom enformigt om alla vore som jag. Eller som Göran Persson.
