Solstrålarna gled in i sovrummet genom springan mellan rullgardinen och fönsterkarmen redan innan gardinerna blev upprullade. Sängen blev som en blomsteräng. Jag var naturligtvis en humla där, på jakt efter hummelhonung.
Jag som varesig känner att livet rusar fram, eller att det gör något att det regnar, kände glädje i mötet med vårsolen.
Kröp in i röda morgonrocken och ut till brevlådan. Ja, jag kröp inte till lådan förstås, utan gick barfota på singengången – ONT. Där fanns morgontidningen som det tidigt vakna tidningsbudet lagt dit. Tidningen är fortfarande ovan i formen. Den har så många sektioner att man slipper alldeles stressen av att strax behöva byta med maken, då han läst färdigt sin sektion fortare än jag min.
Men å andra sidan behöver jag inte bli förlamad i armarna av att hålla tidningen sträkt. Och när jag omsomnar mitt i världskaoset, täcks jag inte helt och hållet av tidningen. Det nya formatet lämnar magen och benen synliga när nyheterna ramlat över en. Det är tacksamt.
I dag läser jag ett litet uttalande, ”Jag har 57 tv-kanaler och ändå finns där inget att se.”
Precis så upplever jag det. Hur många kanalen Viasat än erbjuder, finns det inget som är intressant, medryckande, engagerande eller inspirerande.
Det som fått mig att spetsa öronen på väldigt länge är Craig Kielburger vars organisation byggt 400 skolor för fattiga barn i världen. Det är imponerande!
Det lilla inslaget på Aktuellt fick mig i djupa tankar om hur jag själv fungerar. 400 skolor på 10 år! Vilket arbete att kontakta finansiärer och allt annat kring byggena. Och få allting att fungera.
Tänk om det fanns en hel regering som tog ställning till och brann för något viktigt. Riktigt viktigt. Om tolv tolvåringar kan starta en organisation som bygger 400 skolor, då borde faktiskt en hel regering kunna göra mycket större och fler underverk.
Varför gör så få underverk. Varför gör inte jag det?
Med 57 TV-kanaler skulle man kunna göra underbara saker för världen. Nu är det mest våld, ytligheter, banaliteter. Mycket lite något som berör det innersta. Mycket lite dynamik, intelligent kreativitet eller program som skapar nyfikenhet. Till och med barnprogram är våldsamma.
– Det hjälper nog inte att lägga huvudet mot ett träd och ropa HJÄLP!
Men solen lyser och det är äntligen vår. Det är inspirerande! Jag ska gräva i min trädgård utan handskar och känna hur levande jorden är.
Jag ska gå barfota. Jag vill känna våren med fotsulorna. Marken är sval och fuktig och ger en ljuvlig känsla av tillhörighet.
