Ibland är det tomt

Efter ett oräknat antal påpekanden och oroliga frågor om varför jag inte skrivit på länge, kan jag bara säga att tanken varit tom. Fingrarna är fullt rörliga. Men det är med tanken i huvudet precis som med bensintanken. Det kan vara stilla och tomt.
Bensin är väldigt lätt att fylla på om den inte kostar 12 kronor litern. Även om full kostar tank 600 kr och grämelsen är stor, tankar jag fullt. För att komma vidare och långt.
Att tanka bilen är ändå rätt simpelt, med tankarna i huvudet är det mer komplicerat. Inflödet är inte lika ymnigt alltid, trots att det är alldeles gratis. Och några bra ställen att tanka på finns inte. Särskilt om själva intagsluckan är stängd.
Det finns förstås de som tror att en resa till Indien är det som behövs för att tanka själ och hjärna. Men jag tror inte på det.
Kågeröd är en precis lika bra plats. Själva platsen kan inte fylla en tom själ och dystert huvud. Det krävs vidöppet sinne och mod att ta in.
Det känns som att det vettigaste är att slänga tanklocket långt bort, när jag väl öppnat intaget.
Just nu ser det ut som att hoppet ändå inte är helt ute.
Motion lär vara bra för allt, även mot dysterhet i hjärnan. Tog därför fram cykeln idag. Solen var uppe och himlen blå. Håret som stack ut under hjälmen trasslade in sig i örhängena. Medan jag trampade i novembersolen började mycket riktigt tankar stiga upp i ljuset. Ville bli tagna på allvar, ihågkomna, nerskrivna.
Kom hem efter en dryg timmes tramp, tog av mig hjälmen och med den försvann varje tanke. Hur jag än försökte kom dom inte tillbaka, inte ens ett ringa eko. Bara suset av tinnitus i vänsterörat.
Det hjälpte inte med gott rödvin 2003 i vackert glas. Då är huvudet helt havererat.
Hur som helst, just nu, i väntan på nytt huvud och bra tankar sitter jag i sängen och skriver ingenting.
Ord ur tomma tankar…..
Skymningen väller in genom fönstren i min stuga i Kågeröd. Småfåglarna har ätit färdigt vid fågelbordet. Grannens svarta katt har gått hem. Vintern är på väg och julen bakom hörnet enligt annonserna om julens bästa julbord.
I radion vill någon försvara rätten till dysterhet och plötsligt blir jag lite gladare.
TV-tablån lovar många program, men där finns inget att se. Bara pålagda skratt till rörliga bilder. Eftersom jag bara betraktar bilderna utan att vara delaktig i någonting alls, kommer jag att somna fort. Ibland somnar jag så fort att när Tore väcker mig till frukost tror jag att det fortfarande är kväll och jag ännu inte har somnat.
Nu lägger jag tinnitusörat mot kudden och hoppas att Någon lindar sina fingrar i mitt hår. Någon har kommit hem från Sudan, så helt omöjligt är det inte.
Imorgon kanske nya tankar väller fram. Kanske till och med bättre än dom som försvann i cykelhjälmen i dag.