En spännande person berättar i e-posten att hon sagt upp sig för hon vill leva just nu, livet är ju ändå inte en picnic. Nyfiket frågar hon hur det är med mig.
Jag vill svara ärligt och tänker efter. Är det bra, lite bra eller elände. Är själen sargad och kroppen full av myggbett. Lägger pannan i tankeveck och tar på mig dom nya glasögonen för att se tankarna i färg.
Tittar ut genom tjänstefönstret, svarta moln på glid hitåt ligger över Landskrona.
Hur mycket moln kan det egentligen bildas. Och hur mycket regn kan himlen fortsätta att tömma över de Skånska sädesfälten.
Till frukosten läser jag, för säkerhets skull i två morgontidningar om det läskiga tillståndet i världen.
Regnet kommer att fortsätta. Skorstenen i bastun läcker vatten.
Någons katt lägger lösa blajor i trädgården utan att gräva ner dom. Sniglar med klistrigt slem glider kors och tvärs i mina planteringar. Sekatören är väck.
Hur är det med mig, på sanning.
Jo, det är bra med mig, för jag lever. Men jag vill leva större, rikare, mer spännande, mer kärleksfullt, mer hoppfullt, mer lysande och mer gudomligt.
Även om livet inte är en picnic, vill jag ha en storslagen sådan på en tjock filt under gröna lövträd. Hänga kläderna i träd och buskar till vinden att fladdra med. Falla naken ner i en glödande älskog och trä blommor mellan tårna på min man. Han kommer hem i veckan med sina goda läppar och händerna som får min hud att kännas som siden. Det är storslaget!
Det är helt tydligt att jag inte kan vänta med att leva lysande tills vädret bättrar sig och världen blir fredlig. Det kanske inte blir så i min livstid så jag får lysa och leva just nu varje dag.
Från Sudan kommer e-post, Ghadeer som är tio år berättar att jag är hennes för evigt och att hennes familj är min. Låt det regna, jag har det bra.
Vore ändå bra att sekatören låg på platsen där jag jättenoga kommer ihåg att jag la den i går.
Finns det fler som har sekatörer som inte ligger kvar?
