Hassan kom gående på sitt bestämda sätt att sätta fötterna i marken.
Han har en vänlig pondus, starka glasögon och en vit jalabiya som fladdrar i vinddraget. Fötterna är instuckna i beiga skinnskor som ser bekväma ut, på huvudet lyser en liten vit girba. Han går vid muren vars stenar blivit langade en och en 100 km härifrån. Det syns att Hassan är van att promenera. Han är en allt igenom vänlig man.
Kalifens Hus var stängt för besökare, så den fick vi inte se denna gång. Däremot kunde vi gå in och se ”Gubban” där grundarna för Sudans självständighet ligger begravda. Det är ett hus med kupoler, en gård med lummiga stora träd, stora lerkrus med vatten och naturligtvis en säng under ett av träden. Där ligger en man i vila, intill honom på en stol sitter hans sällskap med en käpp som han håller med bägge händerna mellan sina knän. Männen är inbegripna i livligt samtal.
Runt gården och ”Gubban” löper en mur som säkert är handgjord. Det råder ett stillsamt lugn på platsen. Jag vill alltid fotografera. Helst vill jag ha med mig hela Sudan hem i en film som varar två veckor.
Jag vill visa alla en motsats till de fasansfulla reportage om våld, våldtäkter, svält och folkmord som sker i delar av Sudan.
Jag vill visa det som också finns – vackra platser, vänliga människor och ett sätt att leva där vi har mycket att lära.
Fokuserar man bara på det fula ser man inte det vackra.
Hassan ville att Tore skulle träffa Sayed Abd El Rahman Al Mahdi.
Denne man bor inte långt från ”Gubban”, i ett stort hus med utsikt över Nilen.
Hans far och farfar var ledande religiösa och politiska ledare i kampen om Sudans självständighet. Folket i denna del av Sudan är mycket stolta över dessa Al Mahdi, så Hassan som känner just denne man, vill ha ett möte mellan Tore och honom.
På vägen till Sayed El Mahdis hus gick vi över en livligt trafikerad gata. Plötsligt dyker en man upp på grön cykel. Två stora rektangulära isblock på pakethållaren, två på styret. Vattnet droppde kraftigt från blocken medan han kryssade mellan bilar, åsnekärror, bussar och rikshaws utan att bli påkörd eller ramla. Jag var ett stort frågetecken. Vart skulle han? Hur kunde han cykla här? Hur orkade han? Vad skulle isen vara till? ??
Vi gick vidare. Hassans två söner och en systerson hade anslutit sig till oss, så vi var sex personer som stegade in på gården till Sayed Abd El Rahman Al Mahdis palatsliknande hus. Där satt två vakter på var sin stol. Snabbt kom fler stolar fram och alla vi sex fick sitta ner. Vakterna försvann. Den ene kom efter en stund med små bord och en bricka med kall läsk med isbitar. Det smakade ljuvligt. Den andre vakten kom med besked att husets herre var sjuk, men att möte skulle ordnas så fort han blev frisk.
Tore har något spännande att se fram emot.
Så gick vi vidare mot Nilstranden. Hassan vill visa oss allt!
En grupp kvinnor kom leende mot mig, ställde några nyfikna frågor, blev fotograferade och Salaam… gick vidare.
Nu var jag en aning nervös. Klockan tickade på och ännu var mycket ogjort. Vi skulle hem till Hassan på middag, mina fötter och fingrar skulle hennafärgas och vi skulle hinna umgås en stund. Kl 11 skulle jag vara på flygplatsen för hemfärd.
Ghadeer hade ringt och gråtit för att hon inte hade fått följa med sina bröder till kvällsvandringen med oss.
Vi trängde oss in i en taxi, Hassan med en son där fram, resten där bak. Det blev varmt och trångt men roligt.
Hemma hos Hassan hittade vi Ghadeer i djup sömn i en säng ute på gården. Hon hade gråtit sig till sömns och nu var klockan åtta.
Bröderna försökte väcka henne men det var omöjligt. Jag tänkte på hur ledsen hon kommer att vara då hon vaknar nästa morgon och vi är borta.
På TV började en fotbollsmatch mellan Sudan och Tanzania. Sudan fick snabbt ett mål och jublet på Hassans gård var fullkomligt!
Hassans vackra hustru i röda kläder och tonårsdottern ….. pysslade mina fötter med henna. Jag fick sitta med plastpåsar om fötterna när allt var färdigt. Middagen kom fram med olika små rätter. Vi var mätta sedan lunchen hos Nuha.
Zina, Hassans mamma sa att jag blivit så mager efter förra veckans besök. jag åt alldeles för lite.
Zina har två djupa ärr på var sin kind. De börjar en bit under ögat och löper rakt ner mot hakan. Ärren är ungefär 5 mm breda uppe och smalnar av längs ner. De är gjorda för att försköna ansiktet. Jag har sett detta på fler kvinnor, även andra typer av ärrbildningar.
Ghadeer vaknade plötsligt. Alldeles yrvaken sa hon salaam till oss och sprang in i huset. Kom ut igen sömndrucken, kramade om mig och satte sig hos mamma. Tore och jag hade köpt ett armband till henne för att hon ska komma ihåg att någonstans i världen finns några som tror på henne.
Vad jag vill, är att denna ljuvliga flicka ska få en framtid med god utbildning. Att hon ska få leva sitt liv utan smärta från omskärelse. Att hon ska kunna njuta av livet, få en bra man och kunna föda utan att behöva bli uppskuren och sydd ihop igen.
Jag kan inte skriva detta utan tårar, för jag vet inte om det kommer att bli så. Ingen ska behöva utstå detta.
I Sudan tillämpas den faraoniska omskärelsen som är den värsta typen.
De flesta flickor blir omskurna och traditionen är flera tusen år gammal, långt före faraonernas tid. Ingen vet varför sedvänjan har uppstått, men den är så djupt rotad i folket att en förändring är en mycket långsam process. Dock börjar en medvetenhet sippra in och många familjer som har högre utbildning tillämpar en lindrigare form av omskärelse.
Jag hoppas innerligt att Hassans familj hör till dem, något annat kan jag inte tänka utan att få ont i själen.
Ghadeer är en intelligent, vetgirig, nyfiken och företagsam flicka. Hon går i tredje klass i skolan och det går bra för henne. Hon kan bli allt hon vill i framtiden om möjligheter ges.
Oavsett vilket, så kan jag inte på minsta vis tycka illa om Hassan eller hans mamma. De är underbara människor och älskar sina barn.
Jag vill också säga, att tycka synd om de omskurna kvinnorna i Sudan och andra länder är ett stort förakt. De är på intet sätt offer, de är starka, vackra och lysande.
Det blev dags att säga salaam. Fotbollsmatchen stod 3-0 till Sudan.
Jag kramade om Zina, la ena handen på hennes kind och lät ett finger följa ett av ärren. Vilket slitigt avsked!
Att skiljas är att vara riktigt levande, mitt i känslorna, mitt i tårflödet som aldrig ville sluta, Mitt i kramen som aldrig ville släppa taget.
Zina och jag, två kvinnor i världen, två kvinnor i helt olika världar, här på gården med röd ökensand under fötterna. Hennes i små sandaler, mina i stora plastpåsar.
Jag känner det goda i detta hem, i mig själv. Mellan oss från Kågeröd och de från Omdurman. Vi är lika och olika.
Ghadeer kom till mig med ett litet gosedjur, en gul nalle med ett rött plasthjärta på magen. Hon ville att jag skulle ha den. På det röda plasthjärtat står skrivet ”I love you”.
Salaam Ghadeer, jag tror på dig , du kan bli det du vill. Vi kommer att ses igen!
Jag ska ta med mig din nalle tillbaka till dig.
