Vaknar i stort vemod.
Det är lördag, min väderstation, altanen, spår en varm och molnfri dag.
Molnen finns i mitt sinne idag.
Så gärna jag skulle stanna om det var möjligt. Det känns som om en bit av mig blir kvar här och jag längtar redan efter att få återförenas med den.
Vi ska åka taxi till Nuha i dag för att träffa henne och hennes familj. Hon bor i Omdurman, den äldsta delen av denna stora stad Khartoum.
Vi ska också besöka den stora Omdurman Suq (marknaden) där vi var för några dagar sedan. Nuha ska visa de bästa ställena där.
Vid 12 ungefär gick vi ner till stora gatan här utanför, för att bli upptäckta av taxi. Det gick fort. Chauffören hade en vit jalabiya och en vit liten girba på huvudet. Vi ringde upp Nuha som skulle prata med chauffören så att han skulle veta var hon bor. Här finns inte gatuadresser på det sättet som hemma i vårt välordnade land.
Chauffören körde och körde. Det et var en bra bit. Emellanåt fick vi stanna, ringa upp Nuha igen som gav chauffören nya direktiv.
Till slut körde vi in i en liten gränd som såg ut att ha funnits där sedan tiden började räknas.
Huset där Nuha bor är ett av dessa handgjorda hus som är vanliga här. En blå dörr leder från den smala gränden där hönsen sprätter upp damm, till en gård med sängar, skåp och annat som hör ett hem till.
Jag är mycket positiv till innegårdar med sängar!
Nuha förde in oss till sitt sovrum, som nog är sovrum till tre kvinnor. Där stod en TV på ett lågt bord. Om man delar den TVrutan i fyra lika stora delar, är en del så stor som vår TV i Kågeröd.
Interiören är underbar. Sängarna överdragna med blommigt tyg, dörren mot innegården öppnas med två delar. Den är blå och bär tydliga spår efter många händer som öppnat och stängt. Rummet har bara ett fönster och det vetter mot köket.
På golvet ligger ett lager röd ökensand och i detta går Nuha med snabba steg. Hon är lång, smal, mycket vacker och talar mjukt som om bomull föll ur hennes mun.
Vi ställer indiskreta frågor, ”varför har ni sand på golvet?”
Det visar sig att det är väldigt bra. När det är varmt, och då särskilt om kvällarna, vattnar man sanden med kallt vatten och då blir det svalt. Sanden behåller svalkan en längre tid.
Nuhas tre äldre syskon kom in, två bröder och en syster. Den yngste brodern hade en röd tröja på sig, tvärs över bröstet står tryckt med stora vita bokstäver CARLSBERG. Vi kände oss som i Danmark och strax kom in en bricka med CocaCola och is. Coca-Cola stod tryckt på arabiska. Nuha och jag tog en rikshaw och for till näraliggande marknad. Den var full av folk, kläder, tyger, skor, väskor, smycken…. allt i otrooligt blandade kulörer. Utanför de små butikerna i arkaderna hänger kläder på stänger, eller tyger. Jag trodde att det var bara det, men när man föser undan plaggen finns en butik där bakom. Där kan man sedan se hela utbudet och göra sina affärer.
Det var jätteroligt att upptäcka!
Jag köpte hårspännen och Nuha kände på alla kläderna. Vi gick in i en tygaffär och Nuha berättade att när hon gifter sig ska hon köpa tyget till kläderna här.
”När du gifter dig kommer Tore och jag” sa jag.
”Menar du det?” frågade hon.
”Jaa-a” sa jag och Nuha blev jätteglad.
”You are so very welcome. Inch Allah”.
Så det b lev bestämt. Nuha ska skicka ett tyg med Tore som jag kan sy ett vackert kläde av att svepa om kroppen och håret. Det blir härligt!
Tillbaka hos Nuha doftade mat. Tore hade haft långa diskussioner med Nuhas bröder som båda är IT-ingenjörer. Det var roligt att höra de unga prata om Sudan och landets framtid. De är mycket medvetna om problemen och vad som behöver göras. Det ger mig hopp!
Sudan har, förutom komflikterna om den ekonomiska fördelningen, stora problem med sopor. Tunna plastpåsar fladdrar ur folks händer rakt ut i naturen. Fastnar i träd, buskar och staket. Dom finns nästan överallt i miljarder mängder.
Husdjuren äter dom och dör av det, så det är redan ett stort problem.
Det andra stora problemet är den kvinnliga omskärelsen som ger ett livslångt lidande för kvinnorna. De unga är medvetna om det också. Fast det kulturella trycket sedan faraonernas tid är svårt att bryta.
Tore och jag ville ge oss iväg nu för vi skulle till Kalifens Hus som Hassan skulle visa oss… och sedan hem till hans familj, äta middag och umgås. Hassans fru skulle färga mina fingertoppar, fotsulor och tåspetsar svarta med henna. Jag skulle vara fin då jag landade i Sverige.
Men Nuha sa att vi inte fick gå någonstans utan att äta först.
Köksdofterna var lockande….
Så kom det stora fatet med kött, ris, sallad och bröd. Alla åt med fingrarna ur alla skålar. Jag älskar dettaa helt naturliga sätt att äta!
Att ha kontakt med maten.
Många Salaam, sukran, I love you och tre pussar på kinderna.
Jag lämnade några tårar på Nuhas kinder och hoppas att hon inte tvättar bort dem på länge.
Vi blev körda till Kalifens Hus, där Hassan väntade, av en kollega till Nuha.
– Nu till Hassan.
