Vaknar till Norges nationaldag, men mullorna i minareterna tar ingen hänsyn till denna storslagna dag då varenda norrman viftar med minst en nationsflagga utan att bli kallade för rasister.
Stian, min norske vän som håller ordning på denna webbsida, har varit uppmärksam och ändrat texten på vykorten, så att ingen ska behöva undra om jag är i Kågeröd eller Khartoum.
Himlen är täckt med moln denna storslagna morgon.
Om man har rätt inställning, är alla morgnar storslagna. Precis den inställningen har jag just i dag. Tar på mig sandaler och traskar ut till altanen för att kolla om detvar svalare än +39.
Det var varmare.
Den här dagen är den varmaste jag upplevt någonsin i mitt liv.
Vi ska åka till den norra delen av Khartoum, till platsen där den vita Nilen från sydväst och den blå Nilen från sydost möter varandra. Låter sina flöden rinna tillsammans in i samma fåra och fortsätta som Nilen ända till Medelhavet. Utan att bråka om vem som rinner fortast, har vackrast färg eller är bredast från början. Rinner bara in i varandra och vidare.
Varför kan vi människor inte göra likadant. Ta till vara på allt det goda vi har gemensamt, slå alla miljarder mer eller mindre kloka huvuden ihop och göra vår planet till en vidunderlig plats i Universum.
Taxiresan blev varm. Jag öppnade fönstret för att få in lite vind. Det var som att öppna luckan till varmluftsugnen. Jag fick stänga ögonen fort för att inte vitorna skulle stelna.
Värmen är en upplevelse jag inte vill vara utan. Nu vet jag på sanning hur gott ett glas mangojuice med is verkligen är. Det visste jag inte innan.
Vi blev avsläppta vid en av broarna som går över Nilen, gick en trappa ner till flodstranden. Förbi en massa skräp och förbi två sovande män i vita jalabiya.
Över Nilen svävade två magnifika vita ibis. En vakt i blå uniform kom gående nerför trappan och jag blev darrig vid hjärttrakten för jag hade fotograferat de stora groparna som bildades av baksuget vid bropelarna. Nilen flyter med otrolig kraft här. Jag var beredd på att mista, om inte livet, så i alla fall kameran för det är strängt förbjudet att fotografera broar. Den unge mannen var dock en vänlig vän och gick med oss ända ut till udden där floderna möts. Det var mycket bra för vi hade inte hittat dit själva. På vägen till udden gick vi förbi en man som fiskade med lång svart lina. En annan i svarta byxor, vit skjorta och gylfen på vid gavel, hade brett ut sitt nät på tork. En tedje satt i tankar och blickade över floden. Jag fick stanna emellanåt och plocka kardborrar av byxorna.
Efter att ha känt oss högtidliga vid Nilens flöde in i den gemensamma fåran, vände vi, gick uppför trappan och fortsatte vår varma promenad mot en gata som Tore visste hade många mysiga butiker.
Två män stod vid en stor hög och silade sand.
Mina ögon har öppnats och jag ser att människorna jobbar mycket. De gör det mesta för hand. Sållar sand, slår tegel, bär tegel, blandar bruk, lägger tegel på tegel med murbruk emellan. Husen växer långsamt, våning för våning. Emellanåt vilar de i sängar som finns överallt.
Kanske går de hem till en hyfsad bostad efter jobbet, kanske till en koja byggd av papp, flätat gräs och jutesäckar.
De jobbar för att överleva, och det säger inte lite. Att överleva här är inte samma sak som att överleva i Sverige.
Det blev för varmt att gå hela vägen till gatan med butikerna. Tore visste att på hotell Hilton kunde man bada i poolen på taket. Vi hade badkläder med oss. Då vi kom till hotellet stod där två vakter och en polisbil. Jag blev trött och kände mig väldigt enkel. Fick ingen lust att visa passet för vakterna och berätta att vi ville bada i poolen. Det hade vi fått, men det kändes inte kul. På andra sidan gatan stod lummiga träd och inunder satt en kvinna med kolgrill och kaffemys. Där stannade vi, satte oss ner, Tore på en sten, jag på en tom läskback. vilade och njöt av kaffet medan vakterna stod och svettades i sina uniformer.
Vi gick vidare under träden och kom till en rondell där många gula taxi stod och väntade på uppdrag i skuggan av träden. En del av bilarna såg ut att vara hämtade från tippen. Ingen ville köra oss någonstans, de väntade inte på några uppdrag alls.
Det var bra för jag ville åka i en bil som jag inte visste skulle hålla ihop ända fram till svenskhuset i Al Manshiya.
Snabbt in under duschen hemma, torkade mig vid luftkonditioneringen tills jag frös. Insåg att har man inte upplevt en värme som denna, vet man inte hur gott ett glas kall juice med tre isbitar smakar.
Människorna i Sudan förtjänar all vår respekt.
