Det är tisdag i Khatoum 15 maj
Mullorna hade hunnit sjunga sina böner då jag vaknade denna morgon, så jag fick vara ohelig fram till nästa bön vid 06.55. Ett molntäcke hade stilla glidit fram över himlen och hindrade de varma solstrålarna att värma upp vattnet i behållarna på taket. Duschen efter morgongymnastiken var ljuvligt sval.
Tore hade bestämt oss att vandra till tegelbruket vid Nilen och sedan längs med stranden för att se grönskande trädgårdar.
Tore gör frukost medan jag vilar ut i sängen efter duschen. Sudans historia är spännande, ihopflätad med Egyptens. En del av faraonerna kom härifrån och kulturen var högt stående.
Efter att europeerna kolonialiserade Afrika har de afrikanska folkens egna utveckling avstannat innanför snörräta gränslinjer som drogs fram efter det europeernas behov. Helt utan hänsyn taget till de olika stammar, kulturer och livsmönster de hade. Europeerna skulle ju frälsa hela världen med sin egen civilisation, som man fortfarande i stor utsträckning tror är den enda som leder till paradiset.
Jag försöker sätta mig in i konflikten i Darfur. Den är verkligen komplicerad. Konflikten har sina rötter långt tillbaka i gamla stamfejder men har blivit till det blodiga, mordiska dödandet av bybor då olika grupper med olika levnadssätt konkurrerar om vatten, betesmark och odlingsjord.
Samtidigt har Sudan stora inkomster av olja. Det kommer att ta tid innan konflikten lagt sig. Jag hoppas att det börjar regna långt innan dess.
”Om man har vatten klarar man allt” säger Mahfoud, vägvisare i Sahara.
Vattnet är mycket viktigare än oljan, ändå lägger man alla ansträngningar att få fram olja ur jorden, istället för att borra efter vatten.
Min avsikt är dock inte att skriva om konflikterna här. Våra media är överfulla av just det. Jag vill förmedla upplevelser som berör mig djupt i hjärtat. Det finns också annat än konflikter.
Vi gick förbi den Pakistanska ambassaden här intill. Den har sin ingång bakom en grushög och en vaktkur av plank som kommit på glid. Långa lastbilar med elva dubbla hjulpar dundrar förbi, dammet yr. De enda gatorna som är asfalterade är de mitt i Khartoum, och de stora som leder dit. Alla andra gator är framdragna i röd sand. De är inte ens framdragna utan finns bara som mellanrum mellan husraderna. Man kan också köra där gator inte finns, över en fotbollsplan eller annan öppen yta. Precis som vår chaufför Osman som körde av vägen precis som han ville.
Det byggs mycket. De första dagarna så jag inget arbete utföras någonstans, men mina ögon har öppnat sig. Det jobbas flitigt, fast inte på alla byggen. Bygget här bredvid oss har avstannat efter första våningen.
Här finns inte så många parabolantenner, men de som finns är stora, ligger i sitt fäste som väntade de på att något ska falla ner från himlen. Man kan kalla dom för mannafat.
Vi passerar tegeltillverkares bostäder, byggda av lappar av olika material, mest kartong, brädor, jutesäckar och snören. Eventuellt någon större bit av blå presenning. Hyddorna ligger omgärdade av stora högar sand som används i husbyggen. Getter skuttar runt, hoppar upp på bord och betraktar oss. Här lever familjer med allt sitt. Säkert måste de flytta då sandhögarna använts till hus som de med mer pengar kan flytta in i.
Vid ett bygge lastar fyra svarta män röda tegel i typ Konsumkassar, bär bort till muraren, tömmer sitt lass tegel för tegel och kommer tillbaka igen. Två killar bär sand på samma sätt. De flesta hälsar glatt. Vi utbyter en ramsa som ett mantra:
”Salaam aleicum”
”Aleicum salaam”
”Kef” ?
”Tamam! Kef?”
”Tamam”
– Var hälsad, du också, hur mår du, bra hur mår du, bra. Alla är glada!
Vi traskar vidare, förbi fantasifulla, påkostade hus med främmande arkitektur. Plöstsligt ser jag att Tores skugga är väldigt kul. Den ser ut som en vingmutter uppifrån. Han står med händerna på höftena, så hans vinklade armar är den enda skuggan han har. Solen står rakt ovanför oss och vi har nästan ingen skugga alls.
Det visar sig till vår besvikelse att de grönskande trädgårdarna var en hägring i våra sinnen. Det går inte att vandra vid Nilen. På vissa ställen är marken full av skitkorvar, både färska och soltorkade. Ja, någonstans måste man ju göra sina behov. På stranden mittemot sträcker sig en annan tegelfabrik ut med högar av röda färdiga tegel och stora plan med tegel på tork.
Vi beger oss hemåt. Stannar och köper en stor flaska Coce som släcker törsten bra.
Går över en stor fotbollsplan med grabbar som vispar upp dammet med fötterna och en boll. Rätt som det är känner jag smörta i vaden av något hårt. Ja skriker AJ! Och ser en sten rulla intill. Jag vänder mig om, där står en lång mager yngling, flinar, dansar krigsdanser och kastar fler stenar med all kraft.
Han vill nog försvara sitt land mot lättklädda kvinnor. Vi gjorde oss ingen brådska och han lugnade ner sig.
Att komma hem till lägenheten nästan utan fönster är som att kliva in i paradiset.
I duschen har vattnet blivit varmt, men efteråt kan man torka sig vid luftkonditioneringen som blåser ut kall luft. SÅ SKÖNT DET ÄÄÄÄÄÄR!
När jag kommer hem ska jag njuta av den svala vårluften och andas ut och in med nya insikter om det som är viktigt i livet.
Efter denna varma men sköna promenad blev det vila, läsa, sova och duscha igen.
Middag på Little Asian Restaurang. Lamm curry, bröd, ris, efterrätt och kaffe med mjölk. Restaurangen var riktigt fin med en ren och snygg toalett av europeisk modell. Jag gillar visserligen ståtoaletterna, men de är ofta inte så rena, även om där alltid finns en kanna rent vatten att tvätta sig med.
Två skinande rena handfat stod intill så jag fick mitt lystmäte i att tvätta ansikte och händer.
Tittade på nyheter från Al Jazeera och somnade med ett tunt blommigt lakan som fladdrade i den svala vinden från lufkonditioneringen.
Livet är skönt!
