10 maj vid pyramiderna i Meroe
Efter en god nattsömn vaknade Tore vid sextiden med myror i sängen. Jag vaknade med solstrålar i ögonfransarna lite senare.
Våra kamrater hade stekt kyckling till långt in på natten, så deras sömn var fortfarande god. Campen låg på en sandkulle med vacker utsikt mot en liten by med fyrkantiga handgjorda hus precis som husen ser ut här, och pyramiderna flera km längre bort. Dit skulle vi rida i dag. Kamelförarna var beställda till nio.
Vi tvättade oss i var sin balja, klädde oss och beundrade utsikten.Jag gick runt huset som hade ett jättetak av bambu och bast. Vad vi kunde se fanns där inte en spik i byggnaden.
I var sin bambufotölj i skuggan vid huset njöt vi av morgonen. Långt borta ser vi någon komma ridande på en vit åsna. En ung grabb kommer gående från ett annat håll. Åsnan blir förtöjd vid ett träd som ser dött ut men inte är det. Den smala killen tar ett bylte, traskar bort till oss och ett tiotal meter nedanför dukar han fram smycken och andra souvenirer. Samma sak med den andra killen som kommit till fots. Jag blev alldeles häpen. Hur kunde de veta att vi var här. Hur tidigt hade de stigit upp för att vara här så vid sju.Var kom de ifrån och hur långt hade de gått. Jag blev ömsint men ville ändå inget köpa.
Brödet vi köpt med oss från Khartoum hade möglat så vår frukost blev mager. Ändå tillräcklig just då. Man är inte så hungrig i värmen. Det blev musli med vatten, var sin guava, en sked Kalles kaviar och gott te.
Jag gick bort till åsnan med två hårda brödkanter som ingen av oss ville ha. Den skrek och lät förtvivlad men åt upp brödet. Jag gav honom vattnet som vi tvättat oss i utan tvål och han drack upp allt i bägge baljorna. Jag kände mig ömsint öven mot åsnan.
Kamelförarna kom och vi var färdiga för en ritt på 45 min till pyramiderna i sanddynerna.
Min kamel hette Abija och föraren Kamal. Vad Tores hette vet jag inte.
Abija gillade inte mig. Hon brölade så fort jag satte mig på henne. ”Turist, tung last” tänkte hon alldeles säkert. Jag fick hålla i mig ordentligt för att inte ramla framåt och ner i sanden. Kamelen är ju hög och reser bakdelen först. Men det gick och uppe på Abija var jag jublande glad. Jag satt säkert inte riktigt rätt och fick av ändra ställning flera gånger. Så fort jag rörde på mig det minsta protesterade Abija med ett bröl. Jag förklarade för henne att hon var min dröm, men hon var verkligen inte glad för mig.
Att rida på kamel är en arbetsam och spännande upplevelse. I alla fall för mig som inte ridit förr. Man sitter högt uppe med fin utsikt över sanden. Kamelen har ett sätt att gå som gör att man gungar lite skönt fram och tillbaka. Och skaver baken i sadelpinnen bakom. Jag hade inte kunnat rida en hel dag utan träning som jag trodde. Jag fick träningsvärk i en muskel bakom axeln som jag aldrig haft värk i förut. Men jag gillar dessa häftiga djur.
När hon går ser det ut som att bara benen rör sig och resten av kroppen bara glider fram. Att hon kallas för ”öknens skepp” kan jag gott förstå.
Två unga män kom ridande på var sin åsna. De red mycket snabbare, men jag tror inte att en åsna klarar sitt liv i öknen ändå.
Efter 45 minuters ritt var vi framme vid pyramiderna som såg ut att vara nerstuckna i sanddynerna. De är byggda ungefär 1000 år fKr och ganska eroderade. Men imponerande.
Det blev en svår avstigning av Abija. Kamelen reser sig med baken först och lägger sig på frambenen först. Abija la sig på frambenen men vägrade tvärt att lägga ner baken. Så där hängde jag framstupa i sadeln i brölet av den sura kamelen. Till sist fick Kamal smälla till henne där bak så jag kunde kliva av. Det var kul ändå.
Så fort vi klivit av och kamelförarna försvunnit med sina vackra ståtliga djur, blåste en Haboob upp. Haboob är en kraftig sandstorm, de små stormarna heter något annat.
Vi gick i sanddynerna men sand i ögonen, håret och ja, överallt. Ängeln som jag gjorde i den vackra vågiga sanden blåste ganska snabbt iväg, men jag hade ändå gjort henne.
I pyramiderna finns små rum man kan gå in i om de inte är igenblåsta och fulla med sand just då. Väggarna är dekorerade med berättelser inhuggna i stenen. De ser egyptiska ut. Där har alla ansiktena fått vara ifred och bilderna är väl bevarade.
Pyramiderna har fått förfalla ganska länge, men Sudaneserna har förstått det historiska värdet av dom och sköter dom väl.
Att gå mitt i Haboob i solgasset blev ansträngande till slut. Vi hade sand överallt, till och med i sömmarna till min ryggsäck. Vi traskade iväg mellan sensuella sanddyner till Osman som väntade vid en sanddyn med motorn igång för att få bilen lite sval.
Nu bar det iväg mot Khartoum. På väg söderut skulle vi stanna vid Nilen, ta en båttur och se den sjätte katarakten. Där skulle vi äta kycklingen som blev stekt på kolgrillen kvällen innan.
