10 maj vid Nilen.
På vägen till Nilens sjätte katarakt (vattenfall), hände inte mer än att vi körde förbi byar med muromgärdade lerhus med platta tak och mycket vackra ingångar målade i klara färger. Blått, rött, grönt och gult.
Jag såg någon som gick rakt ut i öken för att komma till ett ställe, vända och gå tillbaka.
Två pojkar i vita kaftaner kom ridande på var sin vit åsna lastad med grönt foder.
En vitklädd herde bakom en flock svarta får med långa öron.
På flera ställen växer en vacker planta platt nere på marken översållade med pumpaliknande runda frukter stora som tennisbollar.
Plötsligt ser Osman en vän i nöd. Hans landcruiser har ingen diesel och tankas från en traktor. En kille håller en dunk med bränsle så högt upp han når och ner rinner diesel i tanken på bilen.
”Det är min vän” utropar Osman, vrider ratten till höger och kör av vägen till sin vän i nöd. Osman pratar några minuter, köper ett par telefonkort och så kör vi igen, upp på vägen och vidare. Det hände då och då att Osman såg något en bit bort och körde bara rakt av vägen ut i sanden.
Nu la min kamera av för batteriet var tomt. Tur att Tore hade några bilder kvar.
Efter ett par timmars körning svängde Osman av vägen till höger igen, in i landskap till synes utan väg. Landskapet blev grönare med durrafält och palmer, vi närmade oss Nilen, den livgivande floden för Sudans folk.
Byarna på landsbygden är bedövande vackra i mina ögon. Dessutom är de ju handgjorda, vilket förhöjer deras känslomässiga värde.
Till slut kom vi fram till en grönskande plats. Palmer växte höga och bouganvilla blommade längs vägen där vi gick. Osman lastade av våra grejor under ett riktigt stort bambutak, dukade fram vår lunch under tiden vi hälsade på män i vita kaftaner.
”Salaam aleikum”
”Aleikum salaam”
”Kef”
”Tamam”
Detta är hälsningsproceduren.
Under det riktigt stora bambutaket stod ett antal sängar att vila i. Vi vilade jättenoga och drack vatten. Betraktade en liten apa som klängde i palmen intill, fastbunden i en lång lina. Den ville gärna leka med alla som gick förbi och hoppade upp på dem.
Två vita katter med randiga grå svansar spände sina stora ögon i Tore och grät hjärtskärande. De var magra och hungriga. Tore hämtade en burk konserverad kyckling för att ge till dom, men Osman tog hand om burken och la den i vår mat. Jag förstår om han tyckte att det var helt horribelt att mata katten med fina konserver. Men katterna fick resterna av vår kyckling. Plus kycklingkonserv som jag smög till dom. Katterna blev mätta och for iväg till apan som ville leka med dom.
Vi tog oss ner mellan blommande bouganvilla till flodstranden. Där väntade oss en båt för utflykt till den sjättte katarakten.
Jag blev fylld av stora känslor i helt vanlig ordning. Att få vara med om detta stora äventyr som jag drömt om under livets gång. Det är en obeskrivlig känsla.
Stor är den i alla fall och lockar tårar ur mina sandiga ögon.
Nu har jag skrivit mycket och måste vila ögonen.
Annars skulle jag skriva om flodstränderna med mangoträden där mangos hängde lockande gula. Alla färgsprakande fåglar och bon som hängde som bollar över vattnet från trädgrenarna. Den vita Ibisen som stod blickstilla så vi trodde den var uppstoppad för att lura turisterna. Rätt som det var flög den iväg tillsammans med en passerande häger.
Jag skulle berätta om en sjätte katarakten som vi åkte uppför med all motorkraft. Ändå såg båten ut att stå stilla. Och om farbrorn som stod vid flodkanten med ett litet knyte i handen, ropade till oss att stanna. Våra båtförare frågade om dom kunde göra det, men eftersom vi trodde att han skulle sälja något ville vi inte stanna. Men strax förstod vi att han ville åka över till andra sidan. Vi ville väldigt gärna ta honom dit. Våra skeppare vände båten, hjälpte mannen ombord och efter en kort stund släppte vi honom i land på andra sidan. Det är så det funkar. Man ropar från stranden när man ska över.
Allt det skulle jag berätta, men nu behöver ögonen vila. Det hände ändå inget ovanligt stort under resten av resan.
Osman släppte av oss vid Svenska Huset, kom in på ett glas alkoholfritt öl och vi skiljdes i vemod glada över att vi haft trevligt tillsammans.
Tack Osman för god mat och alla sidoutflykter som inte var planerade alls.
