Fortfarande 9:e maj
Glada för händelserna i Shendi rullade Osman bilen mot ökenpyramiderna i Meroe. Det känns inte helt tryggt och organiserat när Osman plötsligt kör av vägen och rattar in i hjulspår i sanden. Jag kan inte se vart spåren leder. Ibland finns där många spår i olika riktningar. Väljer man fel kanske man hamnar där inget finns, hittar inte tillbaka och torkar ihop till en skinnbit i hettan.
Trots mina romantiska drömmar om sanddyner och ritt på kamelrygg mot horisont som försvinner i sanden, känns Sahara hotfull att rida in i. Den längtan jag när, att få se vad som finns därinne får jag ha och leva med.
Just nu är vädret för hett för att turister ska orka med pyramidtittning så campen vid pyramiderna är stängd. Vi skulle få sova där ändå i tryggt förvar. Osman, vår toppentrevliga chaufför åker hit ofta, så han skulle låna nyckeln. Den fick vi hämta i en by dit vi körde utan väg. När jag blir orolig för detta väglösa körande säger Osman att han har en GPS i huvudet. Då borde jag bli trygg. När vi kom till byn var det för varmt att göra något alls, så vi blev bjudna in i huset där föreståndaren för campen bor och har nyckeln. Det var för varmt att bära nyckeln.
Alla hus i öknen är omgärdade av en över två meter hög mur av handslagen tegel, rappad med lera. Eftersom sanden är gul, blir husen och murarna sandgula. Det tilltalar mitt öga stort.
Vi steg genom en grön dörr rakt in på en sandgul skön gård. Där växte ett par träd, solrosor och lite annat grönt. I huset bor 24 personer och i hela byn 150.
Vi fick i vanlig ordning te, kaffe och var sin säng så fort vi kom. Efter massor av Salaam aleicum, handtryckningar och småprat, blev det aktiviteter på gården. Vi såg inga kvinnor, men hörde dem skratta och prata. Männen tog fram en stor matta, bredde ut den i sanden och började spela kort, en del hade bönestund på en mindre matta. Tore visade ett korttrick och lyckan var stor. Han fick göra det om och om igen och de kunde inte komma på tricket. Tore visade Osman tricket och han fick visa det för de andra när han fick lust. Men den vackre föreståndaren MÅSTE veta det, så med förbehåll att inte avslöja det för alla ikväll blev han invigd.
Vi ville åka iväg till campen men Osman sa att vi skulle äta här. De hade precis slaktat ett lamm och förberedde maten. Vi gick ut en ökenpromenad i solnedgången. Sanddynerna var helt orörda och jag fick fina bilder på Tore i sin jalabiya med turban. En liten kille kom ensam gående mot oss. Jag tog ett par bilder på honom och Tore. Han ville ha ”baccsis” men fick min sista Stimorol.
Vandrade tillbaka i solnedgången med den vackra byn i blickfånget. I solnedgången blev färgerna mättade och hela byn varmt gul. Dörrarna gröna och blå. Ett gäng barn ville springa ut och möta oss men blev bortmotade av vuxna.
Tillbaka i huset vilade vi och hämtade andan i var sin säng. Strax kom Tores och min mat in på en stor bricka. Vi skulle äta först. Nyslaktat, nykokt lamm med goda kryddor, soppa och nybakat bröd. När vi ätit alldeles för lite men var väldigt mätta, kom maten till männen på ännu större brickor. En del män kom med egna matbrickor från andra hus i byn och snart satt där 23 vitklädda män och åt på mattorna som blev utbredda. De satt i små klungor och åt tysta.Det finns ingen elektricitet i husen, solen gick ner, det var mörkt och vi kunde bara höra männens matljud. Vilken varm, magisk kväll i öknen på den vackra gården med sandgul mur runtom.
Jag får tårar i ögonen av glädje att ha fått uppleva detta. Även om vi bara hörde kvinnorna var där en gemenskap i hela tillvaron som vi saknar hemma.
Jag trivs i det här livet.
När maten var uppäten och lite småprat pratats, fick Osman nyckeln och vi åkte iväg i två landcruisers för att bädda på campen. Osman körde vår landcruiser rakt in i mörkret. Mina ögon såg vare sig väg eller hjulspår eller andra tecken i sanden. De tre männen från byn körde en annan väg så vi var ensamma i kolmörkret med tre meter sikt framåt. Osmans GPS funkar perfekt upptäckte jag till min lättnad.
Nu skulle vi tas om hand, bäddas åt i sköna sängar under natthimlen, att sova inomhus blev för varmt, ordnas med tvättvatten och kollas att allt var väl med oss. Det var det hela tiden.
Toaletterna på campen hade inget vatten nu, så jag fick använda ”the desert toilet”. Den var ok.
Vi kröp in i våra flortunna sovlakan. Jag kände mig rykande varm.
Osman och de tre andra männen stekte kyckling till nästa dags lunch. De fyra männen var vakna och pratade länge. Alla sov över på campen för att se till oss.
Karlavagnen och månen lyste starkt över öknen. Karlavagnen hängde upp och ner. Jag somnade till den stora tystnaden med nattljud av uggla, männens muntra småprat en bra bit bort och annat.
