Solen har ännu inte stigit ovanför sanddynen när jag vaknar.
Osman ligger vid bilen en bit bort som en mörkblå hög och sover fortfarande. Att vakna i öknen är en sällsam upplevelse. Spår av nattens händelser ligger i sanden utanför tältet. Hundspår och kaninspår känner jag igen alla de andra spåren är för mig helt okända. Det har i alla fall varit nattliv utanför tältet.
Det finns ingen gryning här. Solen går bara upp. Vårt tält står bakom en hög sanddyn, så det tar en stund innan strålarna träffar oss och då blir det varmt.
Allt är tyst och stilla. Den stora tystnaden är lika stor som den stora Sahara, föreställer jag mig.
Så vaknar Osman, gör i ordning vatten i varsin balja att tvätta oss i och börjar slamra med frukosten. Tevattnet kokar på kolgrillen. Vi tuggar i oss bröd och frukt, dricker te med honung småpratande. Alla har sovit gott. Hundarna har varit framme och ätit upp gårdagens matrester som vi slängde ut i sanden en bit bort. Öknen är bra för man kan slänga ut alla matrester, de blir till föda åt olika djur.
Vi packar ihop och ger oss iväg. Men först stannar vi vid en tempelruin.
Står mitt i öknen. Här måste ha varit grönare natur för 3000 är sedan, annars hade väl ingen kommit på att bygga tempel här. Templet ligger på en vacker plats och vaktas av en kolonn lamm som ligger på var sin hög pelare. Ansiktena på fåren har muslimerna huggit bort då de kom in i Sudan. När jag står mitt i templets mittgång ser jag ett berg som ligger precis centerat i gångvalvet. Berget är helt symmetriskt med sluttande sidor och alldeles platt på toppen. Från ett fönster kan jag se brunnen där åsnorna redan dragit upp vatten någon timme. En del kanske har gått flera kilometer för att hämta vatten för dagen. De små herdeflickorna står i kö med sina svarta lamm med långa öron. Kamelernas pucklar fylls… på detta sätt flyter dagen till solen går ner. Var alla människorna kommer ifrån är en gåta. Men en del gåtor ska där finnas för att göra livet till det mysterium det är.
Ibland ser jag någon som går rakt ut i öknen. Jag frågar Osman vart de ska gå för där finns ju inget.
”De går någonstans ut där, sedan vänder de och går hem igen.” svarar Osman.
Jag får har mina egna varför-grubblerier om det. Alla frågor har nog inte ett svar som jag begriper. Utan karta och kompass skulle jag dö därute. Det skulle jag nog ändå om inte Tore var med och läste kompassen.
På andra sidan brunnen fanns en ruin som vi också traskade till under den heta solen.
På väggarna där var vackra, typiskt egyptiska bilder mejslats in. Två tyska vetenskapsmän hade också varit där och karvat i väggarna, sina namn och årtalet, det ena var 1906.
Undrar om Globen står kvar om 3000 år.
Solen börjar hetta till sig, vi ska köra 35 km i sanden för att komma ut på vägen till Meroe där vi ska turista vid pyramiderna.
Osman kör som om han var född med ratt i handen. Trots att sanden på flera ställen är djup och lös går bilen fram som ett urverk. Lamm och kameler springer lösa som om de var vilda. De ägs alla av någon någonstans.
Osman berättade att det är ett stort problem och farligt för kvinnorna att föda härute. Det finns inga läkare och avstånden är oändliga. Dock finns en bil någonstans som någon kan köra, så om allt klaffar kan kvinnan, som behöver, komma till en läkare
Bilen rullar vidare till staden Shendi där Osman ska handla kyckling till middag och färska grönsaker. Marknaden får vi inte fotografera för ”it is not good people”. Jag tror nog inte att han menar att människorna är onda, utan bara det att vi inte får fotografera.
Det är synd att vi inte kunde det för precis allt var värt att ta bilder på och berätta hemma om ”not good people” vilka var trevliga överallt.
Vi slank in bakom ett plåtskjul som var en restaurang. Där bakom satt en kvinna och kokte kaffe på kolgrill. Hon blev mycket bekymrad över att jag inte ville ha halva glaset fyllt med socker, utan bara mjölk.
Osman Berättar att det är ofta kvinnor som äger sådana här små ställen, och det är bra.
Nilen flöt precis intill så vi gick ner till stranden. Där hände mycket. Barnen badade, åsnorna fick vatten, småbilar tvättades och vattenbufflar gick i leran. Livligt strandliv. Grabbarna kom entusiastiska och ville bli fotograferade. En av dem hade så långa ögonfransar att de skuggade långt ner på kinden.
En annan blänkte av vattendroppar ftån doppet i Nilen, alldeles nyss.
Där stod också en cykel som var dekorerad med tusende prylar. Cykeln bara stod där som på utställning. Trots att jag fotograferade den från alla vinklar kom ingen och ägde den.
Promenaden på marknaden var spännande. Jag köpte en röd klänning att gå i på morgnarna i Kågeröd. Vi stannade under ett bambutak och drack var sin cola. Jag gillar att titta på mat så vi gick till matområdet. Rädda att gå vilse fick vi noga memorera var vi gick.
Frukter låg uppstaplade i vackra högar, vi köpte guava. Kryddor och grönsaker av kända och okända sorter låg i korgar, köttstycken och hela lamm hängde i långa rader och huvudena låg på disken som dekoration med päls och öppna oseende ögon.
Tore och jag blev uppmärksammade och påtittade, Salaam ekade överallt .
Folket verkade vara av den goda sorten. Osman och vi hittade varandra och flämtade en stund under ett hustak. Osman tyckte det var för tidigt att köra till pyramiderna för det var så hett. Han ville ta oss till en textilfabrik, äta lunch där, vila och vänta ut värmen.
Vi ville göra som han. Textilfabriken var precis i utkanten av stan. Det var stängt. Osman halade upp sin mobil, ringde ett samtal och log.
”He is coming”.
Snart kom en vacker man i ungefär min ålder dragande en kärra med massa tyger på.
Han låste upp den blå grinden och visade in oss i sin fabrik. Den visade sig vara hans hus med vävstol under ett litet tak på gården. Fabrikören heter Hilal. Strax kom te, kaffe och kallt vatten. Hilal tog vattenslangen och vattnade altangolvet och mina fötter. Det var gudaskönt.
Hilal väver tyger i vackra färger från morgon till kväll. Viker ihop dom, lastar på sin lilla kärra, far till marknaden och säljer. Hans fru var i Omdurman på en annan marknad och skulle komma hem på söndag. Hilal tyckte att hans fru var för gammal. Osman tog fram lite lunch som vi knappt ville ha. Hungern försvinner i värmen.
Vi kollade Hilals ”textilfabrik”. Hans skyttel for så snabbt i väven att jag knappt kunde se den. Medan vi stod häpna och såg på vävde han nästan en halvmeter.
Sedan gjorde vi affärer. Tore köpte en Sudansk dräkt, Jalabiya, med turban, skinande vit och lång ner till anklarna. Han ser ut som Jesus i den.
Jag köpte två sjalar och två vackra tyger som Hilal har vävt. Tores turban har han också vävt. Hilal är kristen och koptisk. Vi diskuterade kvinnor, män och äktenskap. Muslimerna kan ha fyra fruar medan han bara en. Han ville inte ha fler. Det blir svårt att förklara att Tore har fyra barn och jag två. Vi är ju gifta och måste ha barnen ihop. Så vi har bestämt att säga att vi har sex barn, det blir mindre förvirrande. Begreppen är ju olika här och hemma.
Efter vila i allrerstädes närvarande sköna sängar, körde vi vidare mot nya mål och ännu okända möten.
