Han som inte frågade

Jag känner mig alldeles okysst och läpparna är torra.

Att kyssas är ljuvligt. Därför har jag kyssts mycket i mitt liv och nästan alltid har det varit rysligt ljuvligt.
En del kyssar står dock över alla andra, beroende på vem jag kysst och vilken känsla jag fått i maggropen.
När jag kysste mina nyfödda barn för allra första gången kan jag fortfarande känna som en smekning på läpparna. Så nytt, mjukt, och doftande. Brösten svällde av mjölk.

Om jag helt bortser från den första kontakten med mina barn finns det en kyss som fortfarande ligger som balsam på mina läppar, som grund för dom andra. Det är den allra första kyssen från en ung man.
Han hette Reijo Taipale, hade bruna ögon, brunt hår och en lock som envist hängde över högerögat. Hans skinnjacka doftade man och han red på en röd motorcykel av märket Java. Eftersom jag var en alldeles obetydligt flicka och bara 16 år hade jag inte en tanke att denna ”mannen i byn” skulle låta sina bruna ögon falla på mig, trots att han var kompis till min storebror. Dock hände detta ofattbara! Min syster och jag skulle hjälpa familjen Taipale med att ta in höet. Vi satt glada på varje hölass och Reijo körde hästen. Den röda Javan stod lutad mot huset.

Mot kvällningen var höet inkört och vi skulle hem. Min syster tyckte det var för mörkt för oss tjejer att ensamma vandra genom skogen. Reijo var villig att följa oss dom metrarna där skogen var som tätast och riskerna störst.
Sommarkvällen var precis sådan då flickor borde bli kyssta för första gången: varm, stilla, doftande och full av mystik. Min klänning var ljusblå. Den hade jag ärvt efter min andra syster som var mycket större än jag. Fötterna var instuckna i helt nya ljusblå tygskor..
Till råga på all denna romantiska fulländning, lyste månen över hela Finland och då alldeles särskilt över den stig där vi gick.
Precis i skogsbrynet stannade Reijo, la sin starka arm om min midja och bad min syster gå före. Min kloka syster var klar över vad som hända skulle, och fortsatte hemåt.

Reijo och jag blev ensamma i skogsbrynet med nattviolernas doft svävande tätt intill huden.
Han vände mig mot sig och kysste mig länge. Två gånger. Två!! Jag förstod inte min kropps reaktioner, men föll djupt ner i darrande, ljuvliga känslor. Som om elektriska vågor flöt genom hela mig.
Han sa att jag var den vackraste flickan i byn (vi var kanske fyra) och att mina
ögon var som stjärnor. Jag tror honom fortfarande.
Jag hade fantiserat om det, men inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så underbart att kyssas. Hade jag fått bestämma skulle jag stå där ännu.
I augusti åkte jag till internatskolan i Åbo skärgård. Reijo skulle göra sin militärtjänst.
Året därpå flyttade vi till Sverige och vi sågs aldrig mer.
Men två gånger kysste han mig! Så härligt evigt dom kyssarna lever på mina läppar!

Om fem dagar ska jag åka till Khartoum där Tore väntar på mig och mina okyssta läppar. Han frågar inte heller om han får.
Mmmm. Kan ni känna det underbara.

Share on facebook
Share on twitter
Share on linkedin

Relaterade artiklar

Livscykeln
Admins

Frusna droppar

I morse vaknade jag av att hela rummet var fullt av morgon. Sängen kändes som paradiset, jag hörde att Tore bestyrde med frukostgröten. Han ska

Läs mer »

Livet och honungsbin

Vaknade till kristallklar morgon. Solen reste sig över horisonten, upp på en kall himmel och allting var klart. Utom mitt huvud förstås. Den tar tid

Läs mer »

Varför finns vi

Idag på vägen till jobbet yrde fasanerna ovanligt tätt kors och tvärs över vägen, rådjuren sprang i rad från vänster till höger och vägarbetsmaskinerna var

Läs mer »
Livscykeln
Admins

Kärlek

Sensommardagens ljus är mättad av hela sommarens lyster. Min stiliga man ligger utbredd i trädgårdssoffan med armen kastad över ryggstödskuddrna. Solen lyser på hans bruna

Läs mer »

Bloggare och kursledare

Anna & Tore
Gardelin

Pålstorpsvägen 17

260 23 Kågeröd

0708-650 433 eller 0725-673 832

Annas snabbfakta
  • Andnings- och samtalsterapeut
  • Ledarskap och kommunikation
  • Psykodrama
  • Guide
Tores snabbfakta
  • FN-tjänst
  • Räddningsverket
  • Nobels fredspris (1988)
Våra favoriter