Vad har du för åsikt? Blev jag tillfrågad härom dagen.
Jag har många åsikter och vet precis vad jag tycker.
Du ska få dom nerskrivna på papper. Lätt.
Mycket oväntat föll jag i en härva av självrannsakande frågor. Hur är det med åsikterna. Var kommer de ifrån, vad bygger jag dem på. Är det erfarenheter, värderingar från hemmet, skolan, vänner och auktoriteter. Kan det vara kunskaper, känslomässiga eller verkliga och hur har jag förvärvat dem.
Hur hanterar jag dem tillsammans med andra som inte alls tycker lika. Hur hanterar jag andras åsikter som inte stämmer med mina.
Vad är det som gör att jag tycker det jag tycker? Vem är domaren som vet vad som är rätt eller fel. Vem har utfärdat dennes certifikat?
Det blev trots allt inte så lätt.
I mitt barndomshem var konflikten fullständig. Mamma var mörkblå och pappa socialdemokrat på den vänstra flygeln. Åsikterna flög som handgranater mellan väggarna.
Det var lätt att ta till mig pappas åsikter. Han höll på dom förtryckta, fattiga, och värnlösa. Jag själv var en av dem, i hemmet där mamma styrde ihop med Gud.
Träden, humlorna, fjärilarna och min katt var de vänner jag hade, och min enda tröst när hjärtat var fullt av gråt och sorg.
Har jag då rätt i åsikten att det är viktigt att stötta de utsatta, respektera humlorna, och att träd inte får fällas så fort en väg skall dras fram.
När jag var 17 år förändrades mitt liv och den framtid jag trodde var min. Vi flyttade till Sverige. Ett land vars språk jag inte kunde tala. Där folk inte var stolta över sin historia, hade inga bastun men socker i maten och limpor som inte gick att äta.
Från ett land där allting var rent och vackert och björkarnas stammar speglade sig som vita pelare i tusen sjöars vatten
Har jag då rätt i min åsikt att det är smärtsamt att slitas från sitt hem till det okända, där så litet är likt det jag var van vid. När jag vet hur det känns att leva i ständig längtan till de egna björkarna.
Ja, visst har jag rätt i de åsikterna.
Grunden är jag själv och de erfarenheter som är lätta att delge och försvara. Kanske även lätt för andra att förstå.
Svårare är det med det som är långt borta och okänt.
Yousef, en ung journalist i Pakistan skrev långa brev. Fick långa brev till svar. Jag tyckte att jag hade rätt och att han var helt korkad då att han inte förstod att min dotter fick gifta sig med vem hon ville, att jag inte kunde lägga mig i det. ”I love you, but you don´t love me” skrev han förtvivlad. Jag skrev till svar att kärlek inte uppstår på de fyra dagar vi var tillsammans i Rawalpindi. Jag slutade skriva för jag stod inte ut med konflikterna. Han skrev i fyra år.
Varför slutade jag skriva? Varför kan jag inte överbygga barriärerna. Jag har ju i alla fall rest och sett mycket och vet att kulturer är olika. Jo, jag är född till andra tankar och annat liv, kan inte sätta mig in i hur Yousef tänker. Men mitt liv skulle bli rikare om jag kunde. Jag förstår att jag behöver lyssna på andra. Höra vad de har för historia. Det är en väg till gemensam utveckling.
Då kan vi mötas!
Jag ska sluta säga ”Du har fel”, för då stänger jag dörren till nya insikter och spännande relationer. Vi klarar oss inte utan varandra.
Det är min åsikt.
