Som i Banda Aceh vaknar jag kl fem i fem av böneutroparen i närbelägen moske. Med mjuk och behaglig stämma ber han och ger maningar till folket. Språket är obegripligt för mig, men det känns lugnande och behagligt. Böneutroparen skapar en känsla av stillhet och meditation inför dagen. Något vi långsamt tappat bort i vår kultur. Jag minns våra morgonböner i realskolan i Slite. Lugnt tempo genomsyrar det mesta här, med undantag för biltrafiken som är livsfarlig. Precis som i Aceh!
Efter jag nu har vant mig att väckas i bön, tycker jag att det är en bra start på dagen. Någon morgon har jag slumrat till efter bönen och väcks då av mobilen kl sex.
”Uppstigning! Tvättning! Bäddning! Klädsel! Frukost!” var högtalarutropet, bönen och ordningen i Flottan.
Jag inleder med morgongymnastik, sex rörelser med djupandning emellan, kör sedan Flottans modell, med undantag för klädseln, som jag lägger sist. Skönt att strosa runt naken i lägenheten. Frukosten består av naturell yoghurt, äpple, apelsin, musli och cornflakes med lite honung på.
Därefter te med ostmacka. En liten blåbärspastill, ur en burk som Anna sände med, slinker också ned, den är bra för ögon och öron.
Matvarorna finns att köpa i en liten ”Super Store” 300 m bort från ”svenskhuset”. Priserna är ungefär som hemma.
Kvart i sju kommer Ibrahim och tar mig de sex kilometrarna till jobbet i en helt obegriplig morgontrafik. Jag sitter fastspänd i mitten av baksätet i Lancruisern och tänker att vi kanske kommer fram helskinnade idag också, inshallah. På vägen hämtar vi upp Sayda. Det känns bra att slippa att ha helt egen privatchaufför. Sayda är en vacker kraftfull kvinna insvept i sin schal. Vi har utbytt mobilnummer och hon ringer om det blir strul, som att hon inte är morgonklar när vi nalkas. Då får Ibrahim köra mig till jobbet först och sedan åka tillbaka efter henne. Ibrahim knotar inte.
Framme, en mycket nogrann säkerhetskontroll, som på en flygplats. Inskrivning där man får ett ”smartcard” , som ger möjlighet att passera ett antal dörrar, genomlysning av väska och scanning av kroppen.
Vi är ett tjugotal som arbetar på avdelningen för IT och kommunikation.
Man går runt, tar alla i hand och utbyter artigheter. Tills min chef, som jag inte träffat än, kommer tillbaka sitter jag i radiorummet och arbetar.
Jag sitter bredvid Ismat, ”Supervisor of the Radio Room”. Han älskar att lära ut saker, vilket gör mig glad. Han lägger balsam på min förvirring som nykomling. Sakta, mycket sakta börjar jag förstå min roll i sammanhanget, som jag vill återkomma till längre fram. Radiooperatörerna, sju till antalet, går i dygnetruntschema.
Tre tjejer ingår i gänget. Nuha, Afra och Rose.
Killarna heter Hassan, två st Feisal och Isaiah.
All verksamhet kanaliseras genom ett mailsystem som heter Lotus Notes. Jag är ovan med det här arbetssättet. Det positiva är att allt lagras och verifieras, men blir lite tråkigt. Nåja, vi har våra trivsamma avbrott i datahanterandet, dricker te och byter tankar. De behagfulla tjejerna pysslar om oss killar. De kommer med sockerkaka till testunderna och sandwiches till lunch. Ett par luncher har vi gått till en restaurang här i närheten. De har rejäl och säker mat. En dag drack jag det renade och klorifierade vattnet från Nilen och magen klarade sig.
Normalt dricker jag dyrt flaskvatten.
De sista dagarna har jag arbetat med planeringen av ett uppdrag till WFP-kontoret i Port Sudan dit radioutbildaren Kamal och jag åker på söndag kväll. Vi skall kontrollera sambandssäkerheten och fräscha upp kunskaperna på radiooperatörer och bilförare. Vi flyger inrikesflyg och återvänder på torsdag.
Kl tre står jag ute på gatan. Lite varierande väntan på Ibrahim och Sayda, men för det mesta är jag hemma kl fyra.
Med solbrända hälsningar
Thore
