Med verktygslåda, en svart bag som var lika stor som han själv och två handbagage, steg Tore på tåget mot Köpenhamn.
När tåget försvunnit söderut märkte jag att hela perrongen försvunnit med det. Hela Lund hade försvunnit och jag svävade ensam i universum.
Ögonen svämmade över och jag hade ingen lust att köra hem, träffa någon eller göra något.
Körde hem ändå. Där var tyst, tomt och kallt.
Tore skickade sms, bagaget var incheckat och tungt. Jag hoppas att inte alla har lika mycket för då kan planet knappast lyfta. Flygrädd som jag är, är jag inte lugn förrän planet landat i Khartoum.
Det är märkligt att det är så svårt att i det dagliga livet se och vara tacksam för alla små saker den andra gör.
Hämta ved, tända kaminen, hämta tidningen, duka fram frukost, sätta på radion och med morgonrocken i näven hälsa mig välkommen till frukostbordet.
Hoppas du, Tore, kommer att trivas i Sudan, känna att ditt arbete är roligt och nödvändigt. Nu får du fortsätta att skriva själv på din blogg. Jag skriver på min.
Jag älskar dig Tore Gardelin. Hundra kyssar har jag skickat med vinden som blåser mot Afrika. De kommer att landa på dig när du är naken!
Annah
PS Kalle har ringt och hälsar så gott. Han ska förmodligen till Darfur till våren och hoppas få träffa dig då.
Skrivet av Anna med ensamma fingrar.
