I dagens Helsingborgs Dagblad läser jag att det varit riksdagsdebatt i TV. Tidningen citerar Göran Persson som jämför bilkörning med regerande: ”När jag väl klämt mig in bakom ratten, så har jag blivit kvar där.” Det verkar vara trist. Har han väl klämt in sig i maktens residens så blir han bara kvar där. Utan några försök att komma loss. Utan en tanke på att någon annan kanske ville avlösa och ratta bättre.
Eller att fråga någon om avlösning.
Är det verkligen så det fungerar. Man klämmer sig in och bara blir kvar… helt utan att undra. Att bli kvar har ingen aktivitet och ingen riktning.
Å huffamei å huffamei, jeg er så sint så fy! som Tante Sofie uttrycker det.
Och precis som om någon styrde ens sinnen till bekräftelse läser jag i min aktuella bok om lärande: ”Det är inte nödvändigt att vara en stor nation eller stat för att vara världsledande. En visionär regering är vad som krävs.”
Å huffamei! Hur stora visioner har man när man klämmer in sig bakom ratten och bara blir kvar där. Utan motion, utan avlösning. Och som det verkar, helt utan karta eller tanke på vart man ska ratta bilen som man klämt in sig i. Var finns visionerna? Var finns engagemanget för landet och jublet från folket?
Man bara blir kvar.
Jag läser också att Sverige vunnit matchen mot Paraguay i Berlin. Och en publik av 50.000 svenskar jublar så att hela Berlin gungar.
Snacka om visioner, tro på spelarna och jubel när vi vinner. Tänk om spelarna hade klivit in på planen och bara blivit kvar?
Jag tror vi behöver bli ilskna. Flytta på dom som bara blir kvar och låta visionerna flöda. Fylla regeringen med glöd och aktivitet. För att få någon ändring, för det vill väl de flesta ha….eller?
